En promenad runt Lötsjön i Sundbyberg gav ett möte med några högt uppflugna hägrar.
Månadsvis arkiv för januari, 2012
Det jag älskar
Vi ska kanske vara lite försiktiga med ordet älskar och spara det till situationer då vi verkligen menar vad vi säger, annars riskerar det att tappa sin innebörd och laddning och bli urvattnat.
Så att säga att jag älskar fotboll är kanske att ta i, men jag har en kärlek till den här sporten och när det inte spelas några matcher under flera höstmånader här uppe i norr är det nästan så att jag kan få abstinenskänningar.
Därför var det skönt att i går äntligen få gå och se årets första match. Eftersom jag fortfarande befinner mig i Sundbyberg kunde jag inte gå och se när Kraft i Närpes spelade sin första träningsmatch för året, utan i stället fick jag bege mig till Stadshagens IP och kolla in Djurgårdens första träningsmatch, mot Sirius.
Då kunde jag konstatera att förhållandena för fotboll vintertid är bättre i Närpes än i Stockholm. Till skillnad från i Stockholm får man i Närpes nämligen stå inomhus och se matcherna. Å andra sidan skulle det förstås inte rymmas in 3 000 pers i bollhallen där, det antal som i går omgärdade Stadshagens IP.
Tänk det, 3 000 personer som går och ser en träningsmatch.
Det är viktigt att ha någon passion i livet. Det kan vara fotboll, det kan vara musik, det kan vara konst eller det kan vara något annat.
Huvudsaken är att det ger en positiva upplevelser och får en på bra humör.
Hackad
De av er som besökte FramStegen i går blev kanske överraskade av det som mötte er här. Det blev jag själv också.
Bloggen hade nämligen blivit hackad och det som kom upp var en text troligen på turkiska med musik till. Kanske bättre det i alla fall än reklam för Viagra eller någon porrsida, vilket tydligen är ganska vanligt då en webbplats blivit hackad.
Det var förstås inget annat att göra än att försöka reda ut hackningshärvan. Det gick relativt bra trots allt för sent i går kväll var bloggen återställd, och mina två engelskspråkiga bloggar som också drabbats.
Det låter kanske konstigt, men det är egentligen bra att sådant här händer ibland för man lär sig en hel del under tiden som man reder ut det. Bland annat hur viktigt det är att hålla säkerheten uppdaterad, vilket jag i ärlighetens namn slarvat med.
I något skede undrade jag om jag överhuvudtaget skulle få tillbaka det material jag hade på bloggarna. Nu lyckades det, men hade det inte lyckats hade det heller inte varit någon katastrof. Det hade bara varit att starta om från början med nytt material. Vad annat hade jag kunnat göra?
Det som också slår en när något sådant här händer är hur sårbart internet är. Den som bedriver en affärsverksamhet helt online kan få sin verksamhet helt och hållet utslagen under kortare eller längre tid ifall något allvarligt händer.
Och hur är det med myndigheter som har allt mera av sin verksamhet och information online?
Vi borde kanske sända en tacksamhetens tanke till dem som ännu inte skaffat sig internet, för de ser till att det måste finnas också andra alternativ.
Cybervärlden har många fördelar, men vi får aldrig glömma bort att det är i den verkliga världen vi lever.
Släpp ut mig
Ett ensamt ägg kokar i en kastrull, slår mot kastrullens väggar…som om det ville säga; släpp ut mig.
En varm sommardag. En fluga flyger mot fönstret, gång på gång…som om den ville säga; släpp ut mig.
I en lägenhet i ett bostadshus. En utvecklingsstörd kille dunkar i väggen…som om han ville säga; släpp ut mig.
Mitt i livet. En människa springer runt, runt i ett ekorrhjul…och hela hennes beteende säger; släpp ut mig.
Alla är fångna på sitt sätt. Skillnaden är att människan i ekorrhjulet kan befria sig själv. Hon kan välja att sluta springa, då stannar ekorrhjulet och hon kan kliva ur.
Sedan kan hon välja vart hon vill gå.
Inspiration
Inspiration talar Paulo Coelho om i en video där han berättar om skrivandet av sin senaste bok Alef.
Inspiration kan inte tvingas fram, men den kan lockas ut ur sitt gömsle med de rätta lockbetena. Precis som man kan locka en mus i fällan med ost.
Fokusering och tålamod är två lockbeten som ofta får inspirationen att träda fram.
Fokusering i form av att koncentrera sig på det man håller på med, och inte sprida ut sin energi på alltför många olika saker.
Tålamod i form av att motstå impulsen att rusa på och försöka få allt färdigt på en gång. Vad man än gör måste det göras steg för steg.
I början är allt nytt och kan verka svårt och krångligt, men med mycket övning blir allting lättare.
Själv håller jag för närvarande på och övar upp de här egenskaperna i samband med att jag skriver om vandringen.
Ibland är det motigt och man frågar sig om man verkligen är på rätt väg.
Då är det bara att fortsätta öva och öva, på att fokusera och på att utveckla sitt tålamod.
…och locka fram inspirationen som driver en vidare.
I en annan del av Stockholm
Att gå från Rissne i Sundbyberg till Rinkeby tar ungefär 20 minuter. När jag i dag skulle gå ut och handla bestämde jag att jag ska gå till Rinkeby, för att få se och uppleva något annorlunda.
Varje område har sin särprägel, och det gäller även Rinkeby. Det här området är ett av de mest kända invandrarområdena i Stockholm. Det är ett mångkulturellt samhälle, där man möter få infödda svenskar.
Det betyder att här finns en del andra affärer än i de flesta övriga delar av staden. Det bjuder helt enkelt på lite omväxling att gå och handla här.
Det talas mycket om integrering och att invandrare och lokalbefolkningen borde mötas mera. Det är ju sant i sig, men borde inte det då också gälla möten över samhällsklasser.
Människor söker sig till likasinnade. Det är fullt naturligt. Vi vill umgås med människor vi känner, och som vi känner trygghet tillsammans med.
Ta svenskar som exempel. Vem umgås politker mest med? Jo, andra politiker och människor involverade i politik. Vem umgås företagsledare mest med? Jo, andra företagsledare och människor i motsvarande ställning. Vem umgås utslagna människor mest med? Jo, med andra utslagna människor.
Det är knappast ett större problem att människor från olika länder inte möts än att människor från olika samhällsområden inte möts.
Den stora utmaningen ligger i att få människor att bygga broar mellan varandra, i stället för att bygga murar. Bara genom att bygga broar kan människor mötas och lära sig om varandra, och vidga sina perspektiv.
Att lära känna andra människor är också ett sätt, till och med en förutsättning, för att lära känna sig själv bättre.
Levande sanning
Det har väl inte undgått någon att det finns ett överflöd av information och data i dag. Och var och en kan finna den sanning som passar dem.
Livet kan inte levas genom information och data, det kan bara levas genom upplevelser.
Jag samlar numera hellre på upplevelser än på information. Det är ett mera levande sätt att finna ut vad som är sant och inte sant.
Här i Stockholm finns det många upplevelser att samla på, som att gå och sätta sig på ett fik i gamla stan och skriva på boken om vandringen.
Det är sånt som kallas levnadskonst.
Vad det finns för sanning i det? Ja, i alla fall den sanningen att konsten lever länge medan informationen byts dag för dag.
Jag har lärt mig
Det här inlägget är lånat från författaren Paulo Coelhos blogg. Han säger själv att han hittat texten på internet, och att den passar bra in på honom. Jag kan bara instämma för egen del. Översättningen från engelska är min egen.
Jag har lärt mig att du inte kan få någon att älska dig. Allt du kan göra är att vara en person som kan älskas. Resten är upp till dem.
Jag har lärt mig att oavsett hur mycket jag bryr mig, bryr sig en del människor helt enkelt inte tillbaka.
Jag har lärt mig att det tar år att bygga ett förtroende, och bara sekunder att rasera det.
Jag har lärt mig att du klarar dig på charm i ungefär femton minuter. Efter det är det bäst att du har något att komma med.
Jag har lärt mig att antingen kontrollerar du din attityd eller så kontrollerar den dig.
Jag har lärt mig att oavsett hur hett och eldigt ett förhållande är i början, kommer passionen att förblekna och det bör finnas något som tar dess plats.
Jag har lärt mig att hjältar är de människor som gör det som måste göras då det behöver göras, oberoende av konsekvenserna.
Jag har lärt mig att ibland är det de männisor som du förväntar dig att ska sparka på dig när du befinner dig i nerförbacke de som hjälper dig tillbaka upp.
Jag har lärt mig att ibland när jag är arg har jag rätt att vara arg.
Jag har lärt mig att sann vänskap fortsätter växa, även över de längsta avstånd. Detsamma gäller för sann kärlek.
Jag har lärt mig att bara för att någon inte älskar dig så som du vill att de ska älska dig betyder det inte att de inte älskar dig med allt de har.
Jag har lärt mig att mognad har mera att göra med vilken typ av upplevelser du haft och vad du lärt dig av dem, och mindre att göra med hur många födelsedagar du firat.
Jag har lärt mig att din familj inte alltid kommer att finnas där för dig.
Jag har lärt mig att oavsett hur god en vän än är, kommer den att såra dig emellanåt.
Jag har lärt mig att det inte alltid är tillräckligt att bli förlåten av andra. Ibland måste du förlåta dig själv.
Jag har lärt mig att oavsett hur svårt ditt hjärta krossats, stannar världen inte upp för din sorg.
Jag har lärt mig att vår bakgrund och våra omständigheter kan ha haft ett inflytande på den vi är, men vi är själva ansvariga för vem vi blir.
Jag har lärt mig att bara för att två människor bråkar, betyder det inte att de inte älskar varandra. Och bara för att de inte bråkar, betyder det inte att de älskar varandra.
Jag har lärt mig att vi inte behöver byta vänner om vi bara förstår att vänner förändras.
Jag har lärt mig att två människor kan se på exakt samma sak och se det helt olika.
Jag har lärt mig att oavsett hur mycket du än försöker skydda dina barn, kommer de emellanåt att bli sårade och du kommer även att såras i processen.
Jag har lärt mig att ditt liv kan förändras på några timmar av människor som inte ens känner dig.
Jag har lärt mig att det är svårt att avgöra var man ska dra linjen mellan att vara vänlig och inte såra människors känslor och att stå upp för vad du tror på.
Trehundra
Gårdagens inlägg var det 300:e på FramStegen. Det här är alltså inlägg nummer 301.
Det här på ett år. Det första inlägget på bloggen publicerades den 18 januari förra året.
Trehundra inlägg på ett år är en ganska hög uppdateringsfrekvens. Det betyder naturligtvis att kvaliteten på inläggen varierar en del.
Målsättningen är i alla fall att varje inlägg ska ge någonting, en fundering, ett skratt eller helt enkelt bättre humör.
Substitut och kompromisser
Den digitala klockan, den klocka han just nu råkar ha ögonen på, visar på 12.18.
Han lägger ifrån sig boken. En yttre betraktare kan se att det är Anna Karenina av Leo Tolstoj.
Det är nämligen så att för att lära känna världen måste man läsa litteratur från olika delar av densamma. Litteratur kan naturligtvis aldrig ersätta ett besök på en plats, men ibland får man ta till de substitut för verkligheten som finns.
Att resa tillbaka till Tolstojs Ryssland låter sig inte heller göras.
Varje verk borde dessutom läsas på det språk det är skrivet på för att få ut alla nyanser ur det, men i det fallet är han tvungen att kompromissa på grund av bristande språkkunskaper.
Livet består ibland av substitut och kompromisser. Det är kanske något man får ta när man är född till den ofullkomliga arten människa.
Tröstande ord
Det blir ett kortare inlägg i dag. Nedan är två citat från tidningen Mitt i Sundbyberg. Jag befinner mig nämligen i denna stad igen nu 🙂
Båda citaten berör döden, men det finns ändå mycket liv i dem.
Det första är från 86-åriga operaprimadonnan och teaterchefen Kjerstin Dellert, som hellre talar om återanvändning än återfödelse efter livet på jorden.
Universum är ett slutet rum. Jag tror att vi återanvänds och blir kolatomer och uppgår i en vitsippa eller något annat.
…och det andra från en dödsannons men kan också användas i andra sammanhang där vi skilts från en annan människa.
Gråt ej för att jag är borta, gläds för att jag har funnits.
Yttrandefrihet
Föreställ dig en värld utan fri kunskap.
Det meddelandet möter den som går in på engelskspråkiga wikipedia i dag. Det här som protest mot två lagförslag som föreligger i USA för närvarande och som skulle påverka det fria informationsutbudet på internet.
Trots att det här gäller USA påverkas hela världen. Cybervärlden är global. Till exempel ligger den här bloggen på en server i just USA.
Det finns knappast något som så tydligt förknippas med den globala gemenskapen som internet. Det här mediet har öppnat upp världen för oss på ett sätt som de flesta av oss inte ens kunde drömma om för bara 20 år sedan.
I grunden handlar lagförslagen om att komma åt övergrepp på copyright och så kallad intellektuell egendom.
Det är klart att ett öppet internet till en del missbrukas, men å andra sidan är en så stor öppenhet som möjligt också den säkraste garanten mot missbruk.
Det är när makten och kontrollen ligger hos ett fåtal vi får det största missbruket. Det är under sådana omständigheter vi får samhällen med förtryck, angiveri, spioneri med mera.
Det finns starka krafter som gärna vill ha kontroll över sådant som många människor använder.
Som den förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger sagt angående genmanipulerad mat;
Den som kontrollerar oljan kontrollerar nationerna, den som kontrollerar maten kontrollerar människorna.
(från boken Seeds of Destruction av F.William Engdahl)
Kontroll av information och fria tankar är detsamma som censur. Den som kontrollerar ett media kan bestämma vad som får och inte får publiceras där. Ifall internet blir helt eller delvis censurerat är det något som kommer att på ett eller annat sätt drabba oss alla.
Det finns mycket att engagera sig i här i världen, och mycket av det här engagemanget sker i dag globalt över internet. Vad händer med det om internet censureras?
Ett öppet internet är en förutsättning för yttrandefrihet, en öppen värld och en fortsatt utveckling av den globala gemenskapen.
Upplev och väx
Om ni ser till höger på bloggen finns det en länk till min engelskspråkiga blogg Experience and Grow, vilket på svenska blir upplev och väx.
Att växa som människa är en av de viktigaste uppgifterna vi har i livet. Upplevelser är ett sätt genom vilket vi kan växa. Växa i det här sammanhanget betyder att skaffa sig mera kunskap, men framförallt att mogna, att vidga sina vyer och att lära känna sig själv bättre.
Underrubriken för bloggen är At The Peak of Life, det vill säga på livets topp.
Vi kan se livet som ett berg. De allra flesta människor befinner sig vid bergets fot eller dess nedre delar.
Jag startade den här bloggen för ett drygt år sedan, som ett ställe att fundera kring frågor om personlig utveckling. I dag fyller jag den mest med andra människors tankar och idéer.
Det är människor som klättrat högre upp på berget och därför har en vidare syn på världen och verkligheten.
För att kunna växa och själva klättra uppåt på livets berg behöver vi tänja på våra invanda tankar och rutiner.
Ett sätt att göra det är att umgås med människor som själva har klättrat högre upp på berget, och att lyssna till dem eller läsa deras texter och ta del av deras tankar och idéer.
För om vi bara omger oss med små och inskränkta tankar blir vår tillvaro liten och inskränkt.
Kommer ni ihåg citatet av Alf Henriksson från Huskvarna under vandringen?
Retar du upp dig på ting som är små, är det kanske för att du inte är större än så.
Varje dag erbjuder oss möjligheter att växa genom upplevelser. Det gäller både positiva och negativa händelser. Det viktiga är att ta med sig det positiva och lämna det negativa bakom sig.
Det betyder att man tar det positiva även ur till synes negativa händelser.
Låt mig ge ett exempel från min dag. Jag var i dag till Vasa på två intervjuer (vilka intervjuer spelar ingen roll just nu), och båda gick bra. Senare när jag var på affären och handlade en ask med tomater tappade jag asken när jag skulle ta den av bandet vid kassan, och några tomater rullade på golvet.
När jag summerar dagen tar jag med mig det positiva från intervjuerna, men också det positiva från affären. För vad kan man annat göra än att plocka upp tomaterna, skratta åt det, glömma och gå vidare.
Smultronställen
Har i dag besökt två av de ställen i Närpes som vintertid mest av allt berikar mitt välmående.
Det första av dessa två ställen är bollhallen i Mosedal. Först kollade jag en stund in en träningsmatch som flickorna födda 1999/2000 spelade, och lite senare återvände jag och bevistade de äldre flickornas träning (1998 och delvis 1997). Här skulle också min egen dotter Amanda ha varit med, om det inte vore för att hon har ett nyopererat knä. På grund av fotbollen, ja. Man får ta det negativa med det positiva. Allt har två sidor och man kan välja vilken sida man vill se det från.
Det är kul att se engagemanget, glädjen och den sociala samvaron som uppstår när ungdomar kommer samman kring en gemensam hobby. Här spelar inte heller språket någon roll. Det är själva aktiviteten som utgör kommunikationen mellan ungdomarna. Båda de här flicklagen har inlett samarbete med Teuvan Pallo, över den svensk-finska språkgränsen, i år.
Det andra smultronstället är bastun. Av all finländsk kultur är bastukulturen en av dem som tilltalar mig mest. Troligen beroende på att jag gillar värme.
Det sägs att värme och ljus är bra för människans välmående. Värme finns det i bastun, men ofta är belysningen i dessa lokaler ganska svag.
Jag har ibland lekt med tanken att sätta upp en starkare lampa i bastun, som skulle lysa som en sol. Då skulle jag få både värme och ljus. Eller kunde man tänka sig en ljusterapilampa i bastun?
Är det någon som har provat? Hör gärna av er i såna fall.
Efter en dag med ett sånt berikande av välmåendet behövs det inga extra tillskott för att man ska må bra 🙂
I ord och bild
I ett inlägg under vandringen skrev jag att en välfomulerad text säger mera än en bild. Det här som en motvikt till uttrycket att en bild säger mera än tusen ord.
En bild säger egentligen ingenting om verkligheten, utan den berättar det du själv läser in i den. Med en text kan berättaren beskriva den verklighet han eller hon upplever på ett helt annat sätt.
Ta bilden ovan som exempel. När du ser på bilden använder du bara ett av dina sinnen, synen, och du kan bara se det som bilden visar. Du vet inte vilka ljud som hörs, vilka dofter och eventuella smaker som finns där. Och du kan inte känna känslan av att vara där på plats.
I en text kan skribenten berätta att han går på en snöig skogsväg i spåren efter en lastbil, omgiven av unga granar och björkar med äldre träd i bakgrunden medan nordanvinden biter honom i kinden, samtidigt som den frambringar ett lätt sus från några granar som står ensamma på kalhygget han nyss passerade. Det doftar ingenting speciellt, men luften som fyller näsan vid varje andetag känns frisk.
Bakom honom lyser solen ovanför trädtopparna. Det är någon grad kallt. I öster är himlen nästan klar med bara någon enstaka lätt molntuss. I väster breder mörkare moln ut sig och förebådar kanske ett snöfall.
Allra mest säger kanske en bild i kombination med en text.
Tre vackra blondiner
Fredagen den 13:e i dag och om det betyder otur eller inte beror på om vi tror att vi ska drabbas av otur eller inte. Var och en har säkert haft någon motgång den här dagen och är man vidskeplig skyller man det kanske på dagens datum. Undrar vad man skyller morgondagens motgångar på då?
Det blir ett kort, avslappnat, inlägg i dag med tre blondiner jag mötte under vandringen.
Inspiratörer
Är sedan i går tillbaka i Finland, men mina tankar gick i dag tillbaka till ett TV-program jag såg på med ett halvt öga medan jag höll på med något annat då jag var i Sverige.
Programmet handlade om en kvinna i England, vars ben växte okontrollerat. Det här ledde till att hon blev tvungen att amputera ett av sina ben och hon kunde inte längre gå. Hon var ändå hela tiden inställd på att klara sig själv och på att hon en dag skulle kunna gå igen. Så småningom fick hon en benprotes, och hennes lycka när hon kunde ta sina första steg igen var obeskrivlig.
Det är människor som den här kvinnan som visar att uttrycket allt är möjligt faktiskt är sant. Eller ta svensken Mikael Andersson, som i boken Armlös, benlös, men inte hopplös, beskriver sitt liv. Han föddes utan armar och ben, och är i dag en framgångsrik föreläsare och trebarnsfar.
Det mesta är faktiskt möjligt här i livet, bara man har rätt inställning. Det kanske största problemet i vår del av världen i dag är att vi har det för bra. Vi ser det vi saknar i stället för att se det vi har, och så uppfattar vi världen som orättvis.
Världen ser inte ut på ett visst sätt. Den ser ut precis så som du ser på den. Allt beror på från vilken vinkel du betraktar världen.
Det finns stunder då jag förbannar min livssituation, men jag är fullkomligt medveten om att det är jag själv som satt mig i den situation jag befinner mig i. Och ifall jag vill förändra den är det helt och hållet upp till mig själv.
Jag vet ju att jag på många sätt är mer lyckligt lottad än de flesta andra människor på jorden.
Kvinnan i TV-programmet och Mikael Andersson hade båda ett val. De hade kunnat välja att se sig som offer för omständigheterna. I stället valde de att satsa på att förverkliga sina drömmar utgående från sin situation. Det är ett val vi alla har.
Vi har också ett val att antingen låta oss inspireras av de negativa människorna i vår omgivning eller att låta oss inspireras av de människor som visar att det möjligt att övervinna de hinder livet lagt ut. För det finns utmaningar och hinder i alla människors liv. Och vi har alla ett val att låta utmaningarna och hindren diktera vårt liv eller att ta oss an dem och försöka ta kontrollen över vår egen tillvaro.
Väljer vi det senare kan vi låta oss inspireras av andra som visat vad som är möjligt.
Det är viktigt att ha någon förebild i livet. Inte för att dyrka som en idol, utan för att använda som inspiration.
Så att vi kan tänka; Kan den människan så kan jag också.
Som en stilla vind
Dagens lucka innehåller en kinesisk dikt av Chuang Tzu från 200-talet. Den är hämtad från boken Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn.
I boken finns den i ett kapitel som handlar om icke-görande, det vill säga när det man gör faller sig så naturligt för en att det är som om det går av sig självt.
Det händer att jag upplever något liknande med blogginläggen. Vissa dagar försöker jag febrilt komma på något att skriva, och det blir alldeles tomt inombords. Om jag i stället slappnar av dyker en text eller ett ämne upp som från ingenstans. Som en stilla vind.
Prins Wen Huis kock
slaktade en oxe.
Fram gick en hand,
ned sänktes en axel,
han satte en fot i marken,
han tryckte med ett knä,
oxen delades med en viskning.
Den blanka kniven susade
som en stilla vind.
Takt! Tempo!
Som en helig dans,
som ”Mullbärsdungen”,
som uråldriga harmonier!
”Bra gjort!” ropade prinsen,
”din teknik är utan vank!”
”Teknik?” sade kocken,
lade kniven åt sidan.
”Jag går efter Tao –
högre än alla tekniker!
När jag först började
slakta oxar
såg jag framför mig
hela oxen,
oxmängden.
Efter tre år
såg jag inte längre oxmassan
utan de enskilda delarna.
Men nu ser jag ingenting
med ögat. Hela min varelse
uppfattar.
Mina sinnen vilar. Anden
som frigjorts att verka utan plan
följer sin instinkt,
ledd av naturliga linjer.
Genom hemliga öppningar, dolda hålrum,
finner min kniv sin egen väg.
Jag skär inte av någon led, krossar inga ben.
Det finns hålrum i lederna,
kniven är tunn och vass.
När det smala bladet
finner heligheten
har den allt utrymme den behöver!
Den löper som en vind!
Därför har denna kniv i nitton år
varit som nyslipad!
Det är sant att ibland
finns det hårda leder. Jag känner dem komma,
då minskar jag takten, jag skärper blicken,
behärskar mig, rör knappast kniven
och duns! faller stycket
som en jordkoka till marken.
Då drar jag åt mig kniven,
jag står stilla
och låter arbetets glädje
sjunka in.
Sedan rengör jag kniven
och lägger undan den.”
Prins Wen Hui sade:
”Det här är alltihop! Min kock har visat mig
hur jag bör leva
mitt eget liv!”
En normal värld
Sveriges mästerkock på TV.
En av deltagarna förklarar att hans dröm alltid varit att bli kock, men att han i unga år inte kunde välja den banan för det skulle ha gjort hans mor olycklig. Nu vid 56 års ålder kan han välja att satsa på sitt drömyrke.
Så i 30-40 år har han försakat sin dröm för att tillfredsställa sin mors förväntningar.
Då inställer sig frågan; Hur kan en mor, eller en far för den delen, vara lycklig om inte deras barn är lyckligt?
Det mest tragiska är att den här mannens historia inte är något undantag, utan snarare en regel.
De allra flesta av oss, vågar jag påstå, gör en stor del av våra val i livet utgående från omgivningens förväntningar i stället för att utgå från våra egna drömmar. Det betyder att vi lever andras liv i stället för vårt eget.
Vi förväntas skaffa oss en bra utbildning och få ett bra jobb. Vi förväntas skaffa en trevlig partner och barn. Oavsett om det är vad vi önskar eller inte.
Bara därför att; Det är det normala.
Sedan undrar vi varför vi mår dåligt.
Och skyller vår olyckliga situation på jobbet eller på partnern.
Trots att alltihop bottnar i vårt eget val att leva efter omgivningens förväntningar i stället för att leva efter det som känns rätt för oss.
När vi själva mår dåligt kommer vi att påverka vår omgivning negativt.
Så går det när man gör det onormala till det normala.
Att följa sitt hjärtas väg är det är som får en själv, och i slutändan även omgivningen, att må bra.
Det är det normala i en normal värld.
Låt oss göra den här världen mera normal.
Livets ljusa sida
När vi vänder oss mot solen ser vi inte vår egen skugga.
Vi kan leva antingen på livets skuggsida eller på livets ljusa sida, eller som de flesta, ibland på den ena och ibland på den andra sidan.
Vilken sida vi lever på har inte så mycket att göra med vad som händer i vår tillvaro. Det är snarare en fråga om vart vi vänder blicken.
Det finns ljus i allas våra liv. Att vi är så missnöjda med tillvaron beror på att vi vänder ryggen mot ljuset och då framträder skuggorna i vårt liv.
Har man ett stort problem eller en svår sjukdom kanske det lätt blir så att det överskuggar allt. När man bara ser skuggan betyder det att man har ryggen svängd mot ljuset, och inte uppfattar det.
Det finns ljus i allas tillvaro. För utan ljuset skulle det inte finnas någon skugga. Det gäller bara att svänga sig så att man ser ljuset. Därmed inte sagt att skuggan försvinner, men den är inte längre allt man ser.
Vi kan inte välja vår skugga, vilka problem livet för till oss. Men vi kan välja åt vilket håll vi riktar blicken.
Och bestämma om skuggan faller framför eller bakom oss.
Vilse i livet
När man är ute och vandrar blir man i allmänhet ganska snabbt varse om man gått åt fel håll och kommit vilse.
Avsevärt svårare kan det vara att bli medveten om att man gått vilse på vandringen genom livet.
En del människor hinner förgås innan de inser att de är vilse. De kanske aldrig ens hinner inse det.
Att inse att man är vilse betyder ännu inte att man är räddad. Det betyder bara att man blivit medveten om att man är vilse.
Det är i alla fall ett första steg för att man ska börja söka sig tillbaka till rätt väg.
Kanske vet man i det här skedet ännu inte ens åt vilket håll man ska börja gå.
Hur långt det är tillbaka till den rätta vägen beror på många faktorer, bland annat hur länge man gått åt fel håll. Kanske har man varit på vandring i fel riktning i flera år.
Hur ska man då veta åt vilket håll man ska gå?
Kanske finns det någon att fråga. Annars får man börja gå åt något håll. Förr eller senare stöter man på någon att fråga om vägen, eller man kanske passerar en bokhandel och kan köpa en karta eller man kanske stöter på en annan människa som också är vilse och kan hjälpas åt att komma rätt eller så känner man så småningom igen omgivningarna.
Kanske finns det en stjärna som visar vägen som för de tre vise männen.
Allt beror på omständigheterna och situationen. Det enda som är säkert är att det finns en rätt väg för var och en av oss.
Och att om du är vilse är du helt säkert inte ensam om att vara det.
Guldverkstad
Stockholm har varit rena guldverkstaden i dag.
I Bergsrummet på Skeppsholmen pågår en utställning om Inkariket. Ett rike som hade stora guldtillgångar.
I Kungsträdgården firades det svenska juniorlandslaget i ishockey som vann VM-guld häromdagen.
Och över alltihop lyste solen.
I Inkariket dyrkade man solen och månen som heliga och kallade guldet för solens svett.
Indianerna såg guldet som heligt, och lät solen svettas för det. De hade guld i överflöd. Västerlänningar jagar guldet av girighet och svettas själva för att i bästa fall finna något enstaka korn av det.
Hälsans stig
Lucka 6 i årskalendern för 2012 innehöll en promenad runt Lötsjön och Råstasjön i Sundbyberg där jag befinner mig sedan några dagar tillbaka. Fast Råstasjön ligger närmare bestämt i Solna.
Det här är en sträcka jag gått förr också och sett de små skyltarna som säger Hälsans stig. Det var först när jag under dagens promenad läste på en informationsskylt att Hälsans stig var något man började med på Irland som jag tänkte närmare på begreppet.
Det var den irländska hjärtfonden som inrättade den första Hälsans stig, Slí na Sláinte, 1995 för att befrämja motion och förebygga hjärt- och kärlsjukdomar. Förutom på Irland och i Sverige finns det Hälsans stigar också i Finland, Danmark och Tyskland.
På de skyltar som är symboler för Hälsans stig finns tre streck som symboliserar solen, hälsan och livskraften. Att det gör gott för hälsan att vara ute på promenad är något man verkligen känner. Det är både uppfriskande och ger livskraft. I dag sken dessutom solen och gav ett extra tillskott av både gott humör och vitaminer.
Eftersom hälsan är det värdefullaste vi har kan jag känna att jag i dag har blivit lite rikare.
(I bakgrunden på bilden syns den nya nationalarenan för fotboll som man håller på och bygger i Solna)
Mera om Hälsans stig.
Mänsklig flora och fauna
Ett land, en region eller en kommun är som ett område i naturen.
Där frodas lokala växter, men med förändringar i klimat och förutsättningar kommer nya växter att komma in och antingen leva sida vid sida med de existerande växterna eller slå ut dessa eller själva misslyckas med att slå rot.
På det sättet förändras den mänskliga floran och faunan inom ett geografiskt område.
Det okända närmast oss
Människan är en vetgirig varelse och försöker ta reda på hur saker och ting fungerar. Det gäller allt från stora fenomen som hela universum till de minsta beståndsdelar, så små att vi inte ens ser dem med de mest sofistikerade apparater.
Men när det gäller kunskap om det som finns allra närmast oss, den mänskliga kroppen och hälsan svävar hon fortfarande till stora delar i det blå.
Hon har lärt sig att lindra symptom till en viss del, men vet väldigt lite om vad de olika symptomen beror på. Och det gäller i lika hög grad psykiska symptom som fysiska.
Kanske ligger hemligheten med vårt välmående i att börja med att lära känna oss själva lite bättre.