Först kom det rubriker i massmedia om att cancer kommer att öka de närmaste åren, liksom för att förbereda jordmånen för Rosa bandet och den rosa försäljningen överlag som startade några dagar senare, för att samla pengar till cancerforskningen.
Är det ändå inte lite märkligt att ju mera medel man samlar in till den här så kallade forskningen, desto mera ökar sjukdomsfallen? Det sägs ju till och med i stort sett rent ut i rubrikerna (och det här är rubriker som publicerats i åratal).
Hur kan man förresten veta att fallen kommer att öka, såvida det inte är planerat att de ska göra det? Med tanke på de stora kampanjer man driver varje år, borde det inte vara så att fallen minskar? Och med tanke på alla de medel som samlas in, borde man inte i dag ha kunskap nog att kunna förebygga sjukdomsfallen? För det är ju inte så att sjukdomar kommer ur tomma intet, de har sina rötter i någonting.
Det är väl snarare så att cancer, psykisk ohälsa, injektioner mot allehanda virus och andra moderna ”populära” åkommor vilka får stor offentlig uppmärksamhet, inte handlar om hälsa, utan det handlar om en miljardbusiness, en business där sjukdom blivit det normala och friskhet något onaturligt, där friska människor ses som en belastning, för de ger inget klirr i läkemedelsbolagens kassa, och inga höga löner till vårddirektörer och läkare.
Den som inte vill se det här kan naturligtvis avvisa det som en konspirationsteori, men att blunda för det obekväma får det varken att förändras eller försvinna. Det är bara att lura sig själv.
Läkemedelsbusinessen blomstrar i dag, framförallt i det genomkorrupta och indoktrinerade västerländska samhället. I flera andra delar av världen har man genomskådat vad det handlar om (fått lärdomar genom bittra erfarenheter).
De här insamlingarna till läkemedelsbolagens ”forskning” är som om Djävulen skulle be kyrkan uppbära kollekt och lova att i gengäld föra ut dess budskap.
Skillnaden ligger kanske i att Djävulen är en relativt harmlös figur i jämförelse med läkemedelsmaffian.
Med det här uttryckta är avsikten inte att peka finger åt dem som deltar i insamlingarna, människor gör det man tror är rätt och många människor gör fantastiska insatser för att hjälpa sina medmänniskor, utan avsikten är att peka på sådant som döljer sig bakom den uppmålade ”forskningsfasaden”, för hela världen är inget annat än ett psykologiskt spel och i stort sett ingenting är som det ser ut på ytan, som det ser ut genom ögats ytliga lins.
Det heter att allt inte är guld som glimmar, och på samma sätt är allt inte gulligt som skimrar i rosa.
Vi behöver stilla oss och reflektera för att kunna se saker och ting ur ett djupare och bredare perspektiv, och inte bara likt löv i vinden låta oss dras med i allt det som visas upp för oss, och vi behöver lära oss att se det falska som falskt för att det äkta som döljer sig där under ska komma fram.
Det är förresten alltid människor som hjälper människor, inte organisationer eller forskning eller andra påhittade institutioner.
Organisationer, forskning, finansiella medel och så vidare kan på sin höjd fungera som verktyg, och i fel händer blir dessa verktyg destruktiva och till och med dödliga vapen.
Vi söker standardlösningar och -svar på allt, men människan är ingen maskin eller robot som kan bemötas och behandlas på löpande band, utan varje människa, i form av kropp och psyke, är unik i sig, liksom varje situation i livet är unik.
All äkta hjälp utgår från oss själva, och de grundläggande verktygen i det är ett öppet hjärta, medkänsla och medvetenhet, och det är dessa som avgör vilken form hjälpen tar. Det här må låta som främmande ord i dagens värld, men bara för att vi blivit främlingar för det äkta har dess betydelse inte förändrats.
Det här skrivet som en betraktelse, inget annat.