Världen är i dagsläget en krutdurk. Det finns många småpåvar och -påvinnor världen över som springer runt med tändsticksaskar, och tänder större och mindre brasor, frågan är bara vem det är som tänder den brasa som får allt att explodera.
De flesta vuxna vet att man inte ska ge tändstickor till små barn, men få verkar veta att det är ännu farligare att ge makt åt den som söker makt. För den som låtit sig korrumperas av maktens lystnad kommer att vara korrupt i sin utövning av makten. Det finns undantag förstås, men det är den generella regeln.
Det här ser vi till exempel i att de valda maktföreträdarna sålt ut stora delar av samhällen och samhällsfunktioner till en icke-vald (självvald) maktelit, en maktelit med enormt ekonomiskt kapital och lika stort kontrollbehov.
Vill man svänga sig med politiska begrepp kunde man kanske kalla det som råder i dag för kapitalsocialism.
Det västerländska samhället är genomruttet av korruption, men vi kommer knappast att förstå omfattningen innan systemet helt kollapsar, vilket det är i full färd med att göra. I stort sett ingenting är i verkligheten så som det visas upp på den offentliga scenen. Det är ett enda stort skådespel.
De här småpåvarna och -påvinnorna finns också i vår del av världen. Sverige varnar för krig, och även i Finland är det oroligt. Det är helt naturligt, för så länge de här två länderna lierar sig med nazister gör man sig till ett legitimt mål för dem som bekämpar nazismen. NATO är en organisation med rötterna i nazismen, och både Finlands och Sveriges samröre med den tyskättade rörelsen går tillbaka till åtminstone 1930-talet.
Så om det finns ett hot mot befolkningarna i Finland och Sverige kommer det hotet inte i första hand från Kreml eller någon annan yttre källa, utan det kommer inifrån länderna själva, från Statsrådsborgen i Helsingfors och från Rosenbad i Stockholm (regeringarna).
Det yttre hotet uppstår på grund av inkompetens i ländernas egna ledningar.
Men se på Ukraina och vad Ryssland gör där, säger någon då. Sätt helst en liten stund på att utforska bakgrunden till det som sker i Ukraina, eller ställ ens frågan; vad hände innan februari 2022, fanns det en upprinnelse till det som sker? Eller kom allt bara ur en enda mans infall att anfalla ett grannland som sagoberättande tanter och farbröder i maktställning och massmedia försöker få oss att tro.
NATO är ingen garant för skydd mot hot, det är snarare en orsak till hoten, men den goda nyheten är att den här organisationen i dag är på fallrepet, den är i praktiken ett levande lik, eller en ”dead man walking” som den beskrivs på engelska. NATO:s fall är en stor vinst för freden, och för människors trygghet.
När man ser hur det som händer mitt ibland oss i dag förvrängs i det offentliga inser man hur förvrängd den offentliga historien måste vara.
Historien i sig själv är ju alltid mer eller mindre förvrängd, den existerar inte i verkligheten, endast i minnen, historier, en del sammanställd fakta och dylikt. Det är fragment av något som varit, och det är kanske endast i enskilda händelser eller människors egna upplevelser det kan finnas någon relativ sanning.
Det är bara att se på oss själva, om vi är lite medvetna inser vi att vi ofta misstolkar till och med sådant som vi ser eller hör med våra egna ögon och öron. Hur misstolkade måste då inte de historiska historierna vara.
Alla de nertecknade historierna är ju nertecknade ur någons perspektiv, det är bara en version av någonting.
Så att till exempel tro att man kan lära känna ett lands historia genom att ta del av dess offentliga historieskrivning är att lura sig själv. För ett lands egna offentliga version av sin historia är som en narcissist som skriver sin egen självbiografi, det är förskönande och självgodhet, och de negativa och obekväma aspekterna lämnas helt sonika bort.
Historien upprepar sig förresten aldrig, det är vi människor som upprepar oss därför att vi tillbringar så mycket tid i tankar på det förflutna att vi låter det styra vår nutid och framtid, i stället för att vara öppna för det nya och fräscha som alltid är här. Livet är inte en historia, det är en källa ständigt förnyande sig själv.
Speciellt när det gäller de kollektiva historiska berättelserna är de ofta baserade på krig och gamla oförrätter, och när vi tar dem med oss in i nutiden och framtiden kommer vi att leva i ständiga konflikter, och med ständig ängslan och oro.
När slöjan faller från människors ögon och man ser vad som pågår i världen kommer man inte att tro sina ögon, och en del kommer att dra på sig slöjan tillbaka och vägra se.
För det som kommer ur den här krutdurken är en omvandling som ingen, inte jag heller, förstår omfattningen av. Vi befinner oss i den sista tiden, den gamla världens sista tid.
En del människor som är medvetna om vad som är på gång romantiserar gärna kring det, men det är inget jag är intresserad av. Jag föredrar realism framom romanticism, för romantiserande kommer ur (dag)drömmande, medan det verkliga är grundat i evig medvetenhet och visdom.
Verkligheten är så mycket mera omfattande och rikare än drömmen, men vi är så uppslukade av vår psykologiska, snarast psykedeliska (hallucinatoriska), drömvärld av yttre stimulans, memorerad kunskap, politisk teater, allehanda föreställningar och rena fantasier med mera att vi aldrig lär känna det som verkligen är, och vi lär aldrig känna oss själva som vi är, bortom egot
…och vi ser inte att Jorden är ett paradis, och världen är vad vi gör den till, den har inget syfte i sig själv.
Den klarsynta kan se att det i dag ligger ett löjets skimmer över världen, och att skriva om den och om makten är att leka i sandlådan, och jag vet inte ens varför jag gör det, det liksom bara händer av sig självt, orden har kanske en betydelse en kort stund för den som läser dem, innan de ersätts av andra ord i det världsliga ordflödet.
Hur som helst, oavsett vad som händer omkring oss utgår vår uppfattning om världen och livet i stort alltid från oss själva. Huruvida vi låter den uppfattningen styras av andras historier och berättelser eller om vi låter den grundas i vår egen medvetenhet är helt avgörande för vad vi ser och upplever.
Må krutdurken explodera, om det är vad som krävs för att de gamla strukturerna ska falla (och det här är något som sker i nutid, inte i en avlägsen framtid). Det kan bli ännu mera turbulent för en tid, men det öppnar samtidigt upp för ljuset att flöda in och där ljuset flödar försvinner mörkret av sig självt.
Det börjar vara dags att lämna sandlådan, och gå till en högre nivå.