Vägen är målet, skrev jag någon gång under vandringen genom Europa.
Vi är alltid på vägen, men vi missar nästan alltid målet. Därför att vi inte ser att det är vägen som är målet, utan vi placerar målet någonstans i en vag framtid.
Vi har fått lära oss att det mänskliga livet går ut på att sätta upp mål och sträva efter dessa, men det gör att vi missar själva livet och vad kan vara vårt verkliga mål annat än att leva livet.
När vi jagar mål i framtiden kommer vi aldrig att nå i mål. Vi kan uppnå vissa mål, andra uppnår vi inte. Men även om vi uppnår ett mål kommer vi inte i mål, därför att då har vi redan satt upp ett nytt mål att sträva efter i den vaga framtiden.
Det här måljagandet kommer inte att upphöra innan vi når vårt slutliga mål, graven.
Kan vi i stället se att det faktiskt är vägen som är målet är vi redan i mål. För vägen är här och nu, vi är alltid på den. Vi är alltid i mål.
Solen, sensommarvärme och morgondagg i gräset. Vad mera behövs det?
I all vår strävan efter mål i framtiden missar vi det verkliga målet, den stund som är här och nu.
Att ta tillvara på, njuta av och glädjas åt den här stunden, det är det enda verkliga målet i livet.