Den gamla barnvisan om prästens lilla kråka kan många gånger vara ganska beskrivande för det mänskliga livet.
Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.Än slank hot hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.
Så kan det gå för oss människor också ifall vi suttit och tuttat på flaskan för länge och sedan sätter oss på cykeln.
Men vi behöver inte berusa oss för att livet ska vara ett enda slinkande hit och slinkande dit. Det räcker med att vi inte har kontakt med oss själva, utan låter allt som händer runtomkring oss dra oss med i det.
Då slinker vi än hit och än dit, och sedan ner i diket. Så kämpar vi oss upp bara för att i stället strax efteråt ligga i det andra diket.
Prästens lilla kråka hade ingen som körde, och därför slank hon ner i diket. Om hon själv lärt sig att köra hade hon hållits på vägen.
På samma sätt är det med oss människor, fast tvärtom. Vi låter en massa andra människor köra med oss i vår tillvaro, och alla är på väg åt olika håll och drar oss med sig än hit och än dit. Och vi följer dessa människor som inte själva har en aning om vart de är på väg, inte konstigt att vi ständigt hamnar från dike till dike.
Vi behöver själva ta tag i styret över vårt eget liv, och i stället för att ständigt dras med i alla världens händelser och alla världens åsikter behöver vi hitta den balans och stadga som finns inom oss.
Då kan vi köra stadigt på vägen.
Det finns ingen annan än vi själva som kan leda oss på livets väg.
Kommentera