När jag i förra inlägget beskrev vandringen som en lagomvandring var det inget försök att nedvärdera den.
Det handlar snarare om att den inte är något extremt. Alltså i betydelsen av att utsätta mig för livsfara, och stora risker.
Någon anser det säkert extremt att vandra flera tusen kilometer, men det är egentligen inte så mycket annorlunda än att göra något annat dag efter dag.
Det är definitivt trevligare än att sitta inomhus dagarna i ända.
Vad som krävs för vandringen är tålamod och självdisciplin. Och kanske framförallt; att jag ser till att tanka kroppen tillräckligt.
När kroppen får tillräckligt med bränsle samarbetar den bra, medan den går allt trögare ju mindre bränsle den får.
Nu har jag precis tankat den i Åby, cirka 10 kilometer från Norrköping, dit jag planerar ta mig i dag och se om jag hittar campingen där.
En titt in i mitt ”hem”.
Vandringen sliter en del på fötter och tår, lite beroende på hur fötterna ”ligger” i skorna. De senaste dagarna är det vänstra hälen som mest påmint om vad jag är ute på. Skavsårsplåstren gör dock underverk, och i morse var första dagen det inte gjorde ont någonstans då jag gav mig iväg.
Det kändes lite konstigt.
Angående uppdateringar från vandringen gör jag det helst här på bloggen, för det finns en del följare som inte har facebook.
Det kräver dock att jag kan använda datorn, för något jag inser att jag borde gjort innan jag startade var att skaffa en ny, effektivare, telefon. Men onödigt att gräma sig över sådant man inte längre kan göra något åt, om läge uppstår kanske jag kan skaffa en under vandringen.
Hur som helst får jag göra det bästa av den situation som är.