När man är ute på en sådan här resa får man uppleva de mest olika ställen, och ibland kännar man direkt; här skulle jag kunna stanna en längre tid.
I kväll är jag på ett sådant ställe, ett kloster som också fungerar som hotell i Bühl.
När antalet systrar i gemenskapen minskade fick man många tomma utrymmen, och beslöt då att göra dessa till ett hotell. Det är ett relativt stort område med byggnader och trädgård.
Så nu fungerar Kloster Maria Hilf dels som kloster och dels som hotell.
Själva hotellet drivs ändå inte av systrarna i gemenskapen, om jag förstår det rätt.
Det gör däremot ett lite liknande ställe, men mycket mindre, i Åbo där Birgittinersystrar driver ett vandrarhem i sina utrymmen, och där jag spenderade en natt för några år sedan.
Just den här omgivningen passar perfekt in på en text som legat och grott under dagen.
En text som föddes ur gårdagens inlägg om tid.
För det här med tid skulle inte vara någon sak om det inte var för att vi människor skapat och fastnat i klocktiden.
Naturen har sina naturliga tidsrytmer i dygnet, i årstiderna och i levnadstiden (från födelse till död).
Hela naturen lever enligt dessa rytmer, så gjorde även människan fram tills alldeles nyligen om man ser det ur ett historiskt perspektiv.
Klocktiden är någonting väldigt nytt i den mänskliga historien.
Genom klocktiden styckar vi upp och begränsar vår tid i arbetstid, fritid och så vidare, och ser inte att livet är en enda odelbar helhet.
Vi kan kalla en viss tid av dygnet för arbetstid och en annan för fritid, det är fullkomligt irrelevant ur ett helhetsperspektiv.
Därför att oavsett vad vi kallar tiden är den en del av hela vårt liv. En minut av arbetstid är en lika stor del av vårt liv som en minut fritid. Livet känner inte till några sådana uppdelningar av tiden.
I verkligheten finns det bara en tid, och det är evigheten.
Vi lever mitt i evigheten här och nu. Ett helt hav av evighet, utan början och utan slut.
Det betyder inte att vi kan strunta i klocktiden, den är något vi lever med i den mänskliga världen i dag.
Och eftersom vi lever i samvaro med andra människor visar vi respekt mot dem genom att respektera deras tid.
I god tid var dagens vandringsetapp avklarad, och i dag faktiskt till fots hela vägen. Dessutom i mycket lugnare miljö än gårdagens livliga trafik.
Det blir alltså ingen spårvagnsbild i dag.
Någonstans mellan 20 och 25 kilometer torde sträckan ha varit mellan Rastatt och Bühl. Det är lite svårt att avgöra längden på distanserna när man följer cykelvägar.
Cykelvägsskyltningen är en värld i sig som jag inte ska gå in på i dag.
I stället ska jag spendera en stund av evigheten med att gå runt här i denna plats av lugn och frid.
För trots allt lär det bli enbart en natt här, och fortsatt vandring i morgon.
Det är fortfarande en bra bit kvar, även om jag i går kväll kom underfund med att jag är längre söderut nu än då jag slutade förra vandringen.
Tyskland går längre neråt här än vad det gör västerut.
Kommentera