Gick hand i hand med floden Fulda från Hann.Münden under en stor del av dagen.
På eftermiddagen var jag ändå tvungen att släppa henne en stund för att gå och söka mat, men vi återförenadesi kväll på campingen i Kassel.
VÅGA VERKLIGHETEN LEVNADSKONST OCH LEKFULLHET
Tidlösa texter för icke-tänkare
…att läsa med hjärtat, inte med huvudet.
Försök inte förstå, låt det bara sjunka in. I lättsamhet och glädje.
En ny bok, MÖJLIGHETERNAS VÄG, med texter från FramStegen har utkommit i november 2019.
Från tidigare finns boken PÅ VANDRING TILL VÄRLDENS ÄNDE om en vandring genom Europa samt sidoboken VYER FRÅN VÄGEN med bilder från vandringen.
Klicka på bilden ovan och läs mer.
Där finns även uppgifter om de två andra böckerna baserade på texter från FramStegen HELT PERFEKT (2017) och DET BARA HÄNDER (2016).
Böckerna finns på bokhandlar och en del andra ställen men kan även beställas direkt från mig via e-post tom.sorhannus@gmail.com.
En blogg som utforskar, upplever, uttrycker, observerar…och delar.
Bloggen drivs av mig, Tom Sörhannus, en helt vanlig gränslös och tidlös individ som vandrar genom livet med kroppen på jorden och själen i universum.
Gick hand i hand med floden Fulda från Hann.Münden under en stor del av dagen.
På eftermiddagen var jag ändå tvungen att släppa henne en stund för att gå och söka mat, men vi återförenadesi kväll på campingen i Kassel.
Det är val i Tyskland om en knapp månad.
Det här kommer det dagliga påminnelser om då vandringen kantas av affischer med smilande ansikten åtföljda av allehanda klyschor.
En reflektion som fötts ur det här är att ett samhälle som sätter sin tillit till politik och politiker är dömt att gå sin undergång till mötes.
Det är ett ofrånkomligt faktum. Det är bara en fråga om tid när det sker.
Därför att politik sår splittring, och där man sår splittring kan en hållbar gemenskap helt enkelt inte gro.
Det måste finnas ett verkligt ledarskap, en helhetsyn, en djup förståelse och inkluderande för att skapa en hållbar gemenskap.
Människan kan skapa all världens lagar, men det är livets lagar som styr hela existensen, inklusive vår tillvaro. Det är alltså livets lagar vi i första hand bör bli bekanta med och följa. De är de eviga lagarna.
Att vi skördar vad vi sår är en av dessa lagar.
Vi kan likna vår tillvaro vid en trädgård, och det är vi själva som är trädgårdsmästare i den här tillvaron.
Många människor väljer ändå att låta andra sköta sin trädgård, och då får man det resultat man får. Det är i allmänhet de här människorna som klagar mest.
Ingen annan kan sköta vår trädgård, och ingen annan människa, politiker eller inte, kan ha mera makt över vår tillvaro än vi tillåter.
Den dagen vi besluter oss för att ta makten över vår tillvaro i våra egna händer blir den politiska makten impotent.
Det är så enkelt.
Vandringen har i dag gått från Göttingen till Dransfeld, vidare via en liten väg över Scheden till en skog utanför Hann.Münden. Där är tältet nu uppslaget, och vandraren nedsittande.
En rättelse från i går. Skrev att jag ska följa floden Fulda till orten Fulda från Hann.Münden, men orten med namnet ligger avsevärt längre söderut än jag trodde. Det var en markering för floden på kartan jag tog för orten.
Nåja, det har ingen större betydelse.
Bis morgen! Tills i morgon!
En ständig balansgång under vandringen är den mellan kropp och konto.
Ju längre jag är ute desto mera belastas kontot, medan kroppen sparas.
Ju snabbare jag gör vandringen desto mera belastas kroppen, medan kontot sparas något.
Det viktigaste är ändå att kroppen håller, för den kan inte förnyas. Däremot kan inflödet på kontot eventuellt öka.
Just nu är det ett ganska jämnt utflöde, medan inflödet är mera ojämnt.
Det här för in på spåret att det fortfarande är möjligt att understöda vandringen, och allt understöd är välkommet.
Kampanjsidan är ännu i gång, men det går lika bra att understöda direkt. Kontakta mig på mejl tom.sorhannus@gmail.com, via bloggens kontaktsida eller på annat valbart sätt så kommer vi överens om hur det ska gå till.
Det går också att understöda flera gånger.
Samma förmåner som finns på kampanjsidan gäller hur man än understöder.
Det blev jugendherberge i Göttingen i dag.
Känns som att det blev en kort vandringsdag, men det beror mest på att det var raka spåret från Northeim hit, inga omvägar och inget felgående.
Det blev trots allt cirka 25 kilometer, och det är där jag vill försöka hålla det. Just för att spara på kroppen.
Känns aningen dumt att stanna och sova inomhus då det är 27 grader varmt och det är utlovat också en varm natt. Å andra sidan är det kanske inte så bra att vandra alltför länge i sådan värme och sol.
Den preliminära planen för i morgon är att ta en mera sydvästlig riktning mot Hann.Münden, och därifrån följande dag följa floden Fulda till orten Fulda.
Har förresten ingen riktig uppfattning om var i Tyskland jag är, men såg i någon text att man skrev om Göttingen mitt i Tyskland.
Så jag är väl någonstans mitt i.
Kollade i alla fall i går att det var 500 vandringskilometer kvar till Freiburg, som jag leker med som övergångsställe till Frankrike.
Om jag går i ett sträck skulle det ta drygt 4 dygn. Det lär bli ungefär tre veckor.
Befinner mig för andra kvällen på raken på camping. Nu i Northeim.
Skrev nyligen att skogen är ett enkelt alternativ. Det är sant, men camping är lite bekvämare.
Siktade på jugendherberget i Northeim i kväll, men ett samtal dit visade att det var fullbokat.
Håller jag på att bli bekväm? Jag har inte ens kollat på skogsmöjligheten de senaste två dagarna.
Visst är det lätt att välja det bekväma, och jag är ganska bekväm av mig.
Det är inget fel i det bekväma, så länge man inte blir beroende av det.
Så är det med våra laster också. De är helt okej så länge vi inte låter dem ta över och styra oss.
Bekvämlighet är naturligt för människan, annars skulle vi inte uppfinna allt möjligt som underlättar vår tillvaro.
Kanske väljer jag just nu lite bekvämare alternativ, men jag utesluter inte skogen. Om inte annat kommer jag att gå ut i den för att utmana bekvämligheten.
I kväll är det som sagt var camping som gäller, uppe på ett berg med magnifik utsikt.
Närmast nedanför mig en åkerplätt, nedanför den vägen med trafik och sedan en sjö. Bortom det här sträcker det böljande landskapet ut sig tiotals kilometer åt alla håll, krönt med träd som i horisonten når himlen.
Här och där syns hus i städer och byar.
Över allt det här strålar kvällssolen.
Söndagar är stilla dagar här i Tyskland. Affärerna är stängda och det mesta är lugnt och rofyllt. Många är ute och cyklar.
På restauranger som har öppet verkar det mera livfullt.
Endast i nordligaste Tyskland har affärerna söndagsöppet några timmar.
Det är säkert bra med någon andningspaus också i kommersen.
Hela atmosfären andas på något sätt ett lugn, en paus, lite återhämtning.
Ger tid att sakta ner och se det paradis vi lever i.
Vandringen har ändå gått på som vanligt, efter en något lugnare dag i går.
Den har tagit mig till Bad Gandersheim och Kurcampingen här. Det blir ny övernattningsform för fjärde natten i rad, senaste natt spenderades i skogen.
Förstår för övrigt väl ifall de här ortsnamnen inte säger någonting för de flesta av er. De säger inte mig så mycket heller.
Jag har annars ganska lätt för namn, men jag tappar hela tiden de här tyska ortsnamnen. De är så många, orterna avlöser varandra och de flesta bara går jag genom eller förbi.
Benet känns annars bra ännu så länge, fötterna likaså, bara någon liten känning i någon tå. Två tånaglar har lossnat så här långt och håller på att förnyas.
Sånt är läget en stilla söndag kväll.
När dagen börja dra ihop sig och kvällen breda ut sig brukar jag skicka ut en ”bön” om att hitta det perfekta stället för natten.
Det har fungerat varenda kväll hittills.
Det blir inte alltid, till och med sällan, som jag tänkt mig på förhand.
Hela ”hemligheten” är att oavsett hur det blir acceptera att det är så här det är och det betyder att det är såhär det ska vara.
Helt perfekt!
Min vilja och mina tankar och planer styr inte verkligheten, utan den är en mycket större kraft.
Det handlar om att kunna slappna av, våga släppa kontrollen och ha tillit till att saker och ting blir på bästa sätt.
Jag märker med mig själv att jag har svårt att slappna av om jag inte har saker och ting under kontroll, och jag arbetar med att lära mig det.
Kontrollbehovet är framförallt en mental grej som gör att vi är spända och stressade.
Vi vågar inte lita på den större kraften och på att saker och ting blir som det är menade att vara.
Vi människor är trots allt bara pyttesmå varelser i den stora existensen, och att tro att vi ska kunna ha kontroll på allt är en ren fåfäng tanke.
Det finns bara ett verkligt effektivt sätt att leva livet och det är att samarbeta med den större kraften, slappna av, släppa kontrollen och ha tillit.
Allting blir alltid på något sätt, även om det inte blir som vi tänkt oss.
Är på väg söderut från Hildesheim mot Bad Salzdetfurth, fann ett mysigt hofcafé i ett litet samhälle och sitter nu med en öl.
Avslappnad, med tillit och så mycket kontroll att jag kollat in en cykelväg att fortsätta på.
Befinner mig på jugendherberge i Hildesheim. Vandrarhem kan man kanske kalla dessa ungdomshärbärgen, som även tar emot äldre (till ett något högte pris).
Väntar på att få gå på frukost, vilken ofta ingår på jugendherberge.
Hade kollat på det här stället tidigare, men då visade deras hemsida att det var fullbokat.
När skogen tog slut i går kväll beslöt jag mig ändå för att ringa och kolla och det fanns någon ledig säng.
Det blev dock halvspringa hit eftersom jag hade en dryg timme på mig, och det skulle ta ungefär den tiden att gå. Jag hann.
Fråga mig ändå inte om vägen hit, för jag satte på navigatorn på telefonen och förlitafe mig för första gången helt på den.
Verkar ändå som att det likt de flesta jugendherbergen ligger en bit utanför centrum.
Så det blev andra natten i rad under tak. Natten innan spenderades på gasthaus i Steinwedel.
Gasthaus skulle säkert vara det enklaste sättet att övernatta. Dessa finns i så gott som alla samhällen, även i mindre sådana, och ligger ofta centralt till. Även om det kanske inte alltid är så enkelt som det första mötet med ett sådant, bara att kliva in genom dörren och så fanns det ledigt rum.
Gasthaisen är som mindre hotell, med restaurang och ofta även biergarten.
Lekfullheten kan vara ett ljus i mörkret, var ett budskap i förra texten.
Ljus och mörker påverkar även vandringen till en del.
Den ljusa tiden under dygnet minskar ju mera hösten börjar träda fram.
Eftersom morgnarna har varit mer aktiva än kvällarna under vandringen är det då som mörkret märks mest.
I Finland var det ljust nästan dygnet runt då jag startade. För det mesta kom jag iväg vid 6-tiden.
Nu får jag försöka dra ut på morgnarna lite för att få ljus innan jag ger mig av. För jag vaknar fortfarande tidigt.
Har en pannlampa jag brukar hänga i tälttaket för att få ljus.
Det här med att dra ut på tiden gäller framförallt tältnätter. Nätter inomhus drar det ut av sig självt.
Planerar en lugnare dag i Hildesheim i dag, så får vi se var den slutar när det är så dags.
En stund kvar till frukosten ännu, den börjar serveras 7.30.
Ha en bra dag alla!
Det finns tusentals saker att vara förbannad på i världen, och kanske lika många orättvisor.
Vad möter vi detta med?
Allvar, ilska, missbelåtenhet och allmän klagan.
Jo, jag gör det också.
Men blir något bättre av det här? Kanske något, men det största som händer är att det sprids mera av det negativa.
Och framförallt mår vi själva sämre.
Om vi lite oftare kom ihåg att använda lekfullheten som verktyg skulle både vi själva och världen må bättre.
Lekfullheten är en stark läkande kraft.
Det är dessutom den som för världen framåt. Allvaret håller oss fångna i dess kedjor.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att Albert Einstein tillbringade mycket tid i badkaret och där fick många insikter.
Det är inte bara i glada stunder lekfullheten är viktig, utan dess läkande kraft är som kanske allra starkast i tunga stunder.
Den kan ge oss ljus när det är mörkt.
Jag försöker komma ihåg den i de stunder då vandringen känns tung, och det hjälper.
En lekfull tanke,
praktiserad i lekens tecken,
läker humöret.
När leken läker humöret ler hälsan och säger;
Tack!
Har så här långt i dag använt leken som hjälpmedel för att ta mig till Burgdorf, det här efter att en åskskur slog till då jag hade packat ihop tältet i morse.
Och åter en gång fick jag hjälp av mina vänner träden, vilka höll mig någorlunda torr.
Ska leka vidare längs vägarna en stund till ännu i dag.
Måste bara komma in på skogssovandet en sväng. Det finns en stor fördel med det, det är enkelt. Bara att svänga in i skogen då jag känner för det, inga extra sträckor att gå som till campingar eller bokande som till hostel och dylika.
Visst kan jag behöva gå någon sträcka för att finna en plats, men jag behöver inte avvika från rutten.
Samtidigt har naturligtvis de andra platserna sina fördelar.
Så att ta den som passar bäst för just för den dagen är kanske det som fungerar bäst.
På tal om mina vänner träden i går.
Det var inte något jag bara skrev, utan träden och andra växter är rent bokstavligt våra vänner.
Utan dem skulle vi inte överleva. De är livsvikiga för att vi ska få syre, och det sker en ständig växelverkan mellan oss och växterna.
Men det handlar inte enbart om syret, utan också om sådant som psykiskt välbefinnande, möjligheten till stillhet, upplevelse av skönhet och mycket mera.
Läste för något år sedan om en grupp människor som testades för en rymdfärd, och de isolerades under en längre tid för att se hur de skulle klara stressen.
Det som de flesta i gruppen sa sig ha saknat mest då de ”släpptes ut” var växter.
En tysk Peter Wohlleben som arbetat som skogvaktare har nyligen gett ut en bok om att träden kommunicerar och tar hand om varandra.
Detsamma har tidigare visats om andra växter, och att de kan känna av sin omgivning och reagera på den.
Det här kan förresten var och en testa själv. Växterna är som oss människor, ge dem omvårdnad och kärlek och prata med dem så kommer de att må bra.
Är just nu i Celle men på väg vidare en bit till i dag. Kanske slutar dagen bland vännerna.
Vi får se.
Hade ett intressant ”samtal” med en äldre, lite lustig (på ett positivt sätt), kvinna på en pizzeria i går.
Hon pratade i form av korta kommentarer, och jag lyssnade och svarade då hon frågade något jag förstod.
Hon hade behov av att prata och det var okej för mig och det verkade också vara okej för henne att jag inte förstod allt hon sa.
Du hast ein zelt? Aber nicht in der wald gehen.
Du har ett tält? Men gå inte in i skogen, kommenterade hon vandringen.
Själv skulle hon bara våga gå till skogs i sällskap med en stor hund.
Men till skogs gick jag. Och där i går kväll kände jag mig riktigt hemma, omgiven av mina stora trygga vänner träden.
Jag behöver bara gå högst ett par hundra meter från vägen så ger träden mig skydd från insyn.
Dessutom håller de, som jag nämnt tidigare, tältet torrt. Det enda lilla minuset är att de begränsar ljusinflödet.
Finns det någon tryggare plats än skogen? Borta från alla människor. Det är där människorna är som det händer saker och ting.
Ofta är det omedvetet. Människan är en oberäknelig varelse, och gör fler misstag än något annat djur. Det har sina konsekvenser.
Även i övrigt är det vi ser som den bekanta världen den farligaste platsen, dels för att vi i bekanta miljöer är mindre skärpta än på obekanta ställen, och dels för att de allra flesta våldsbrott sker mellan människor som känner varandra.
Något som sällan uppmärksammas därför att det inte ger de stora rubrikerna.
För att ta ett annat exempel. Hundratals människor skadas eller dör i trafiken varje år. Ändå ger sig människor ut i den utan att reflektera.
Vägen är definitivt en farligare plats än skogen.
I själva verket är skogen kanske den tryggaste platsen av alla.
Den inkommande natten blir det dock inte skogen utan camping, tryggt på ett annat sätt med viss bekvämlighet nära till hands.
Campingen heter Am Örtzetal och ligger i Oldendorf, några kilometer från Hermannsburg. Örtze är förrrsten en å som rinner genom det här området.
Funderade på att slå till, för att komma snabbare till Gibraltar.
Nä, men pausen och risken att behöva avbryta väckte slumrande insikter.
En tanke jag hade var att skaffa en cykel, ett förslag om tågluff kom också. Varför inte en segway?
Lekte med alternativ tills jag kom till sans och insåg det jag skrivit förr också; det är vägen som är målet, inte Gibraltar.
Om Gibraltar var målet skulle jag flyga dit.
I själva verket är det strunt samma om jag når Gibraltar eller inte, det kommer inte att göra mig till vare sig en bättre eller sämre människa.
Det som kan förändra mig är det som sker i dag, de dagliga vandringarna (och pauserna), det annorlunda livet, osäkerheten, närheten till naturen, gåendet bortom bekvämligheten, självinsikterna.
Ett misstag jag insåg att jag gjorde förra gången var att säga att jag skulle gå till Gibraltar, jag borde bara sagt att jag går på en långvandring på obestämd tid.
Ändå satte jag igen Gibraltar som slutpunkt den här gången, men nu mera medvetet, som ett sätt att komma iväg.
Det är som sagt var inte det viktiga, utan vägen och hur den färdas kan förändras.
Även om vi har en plan bör vi alltid vara beredda att avvika från den. Vi bör varje dag fråga oss; är jag fortfarande på rätt väg?
Det handlar inte om att bevisa något för någon, utan det handlar om att göra det vi vill göra.
Och det bör vara roligt. När det inte längre är roligt är det dags att ändra planen.
Det betyder inte att det är vad jag tänker göra. Det har varit lite trögt efter pausen, men så är det ofta, man måste ge sig lite tid att komma igång igen.
Min väg är fortfarande vandrarens väg och riktningen Gibraltat, men med insikten om att det är den dagliga färden som är det viktiga.
Och självfallet har jag ett ansvar gentemot understödarna av vandringen, men inte gentemot någon annan.
Benet känns för övrigt bra, även om jag kan ana lite av det onda ibland. Det är dock mera en aning än en känsla.
Vandrade i går kväll in i Heidenblütenfesten i Amelinghausen, även om det var i avslutningen av den.
Den firas varje år ett veckoslut i augusti för att hedra Lüneburgerheden. En hed jag för övrigt vandrade delvis genom en dag vid förra vandringen. I hällregn.
Den återupptagna vandringens första natt spenderades i skogen. Så ser det ut att bli även andra natten. Är nu i Munster, snart på väg ut för att finna nattplats.
I morse var det så dags att dra på sig skorna, säga adjö till Karen och hostellet Salzquartier och dra ut på vägarna igen.
Det blev en veckas paus, och jag kunde knappast hittat ett bättre ställe att vila på. Servicen var toppen, stället fint och lugnt och allt låg nära till.
Benet känns ännu efter några timmars vandring bra.
En lite konstig känsla var det att börja vandra igen. Innan pausen var jag inne i något av ett magiskt flöde, och allt flöt på.
Kanske till och med så pass att jag glömde lyssna till både kropp och själ.
Därför behövdes ett avbrott. Nu blir det att göra något av en ny början.
Hur det utvecklar sig får vi se.
Just nu har vädret i alla fall utvecklat sig till regn och jag tar en paus på ett café strax innan Amelinghausen.
Det här med att dra på sig skorna är förresten värt några ord. Det finns i alla fall en person som är glad att jag gått vidare från Lüneburg; en skoförsäljare jag gav några gråa hårstrån.
Det här efter att ha varit och provat skor två dagar, köpt ett par den tredje dagen och återvänt och bytt dem den fjärde dagen.
Det här är de skor jag nu går med, och de känns bra så här långt.
Det finns många former av mod, av vilka det är brist på de allra flesta i dag.
Ett av de mod det är störst brist på är tålamodet.
Det krävs mod för att låta saker och ting utvecklas och mogna i sin egen takt.
Allt ska ske så snabbt i dag, och vi rusar från det ena till det andra.
Vi behöver ge oss själva utrymme och tid, att sakta ner och nyktra till för att kunna se saker och ting som de är.
I brådskan, i det snabba tempot, finns inget utrymme för perspektiv, ingen tid för reflektion
För att ta en klassisk österländsk liknelse behöver vi låta gyttjan sjunka till botten, då klarnar vattnet.
Vill leda in det här på vandringen. En del av mig vill driva på för att komma vidare, men samtidigt vet jag att det är viktigt att kroppen är i skick.
Levnadskonst är att av de bärande begreppen för FramStegen, och tålamodets konst är en verklig levnadskonst.
Det är ytterst sällan det är bråttom någonstans.
Tålamodet låter oss dessutom uppleva så mycket mera av livet än brådskan.
Kontentan av det här är att jag beslutade stanna en natt till i Lüneburg.
På uppmaning av tålamodets röst.
I morgon söndag är planen ändå att äntra vägarna igen.
Att vara eller inte vara, var Hamlets fråga.
Att vandra eller inte vandra, är min fråga.
Benet har nog blivit bättre, jag känner sällan av det då jag går nu. Men det är fortfarande lite ömt vid massage.
När jag startade vandringen fick jag medskickat texten till Nordmans låt Vandraren.
Refrengen går så här:
Det gör ont men gå ändå, du kan alltid vända om.
Det gör ont men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare.
Jag är här och kom hit som en vandrare, ska jag gå trots att det gör ont? Jag kan alltid vända om.
Men det är skillnad på ont och ont. I början av vandringen gjorde det också ont, men då var det på grund av ovanan.
Då var det bara att gå på och övervinna smärtan. Nu är det en skada, och den kan förvärras om jag går.
Skador behöver läkas för att vi ska kunna fortsätta.
Sånt är livet också. Det ger oss alla utmaningar som gör ont, men som gör att vi växer och blir starkare om vi möter och går genom dem.
Ibland får vi sår som behöver tid för att läka.
Vad vi däremot inte kan göra i livet är att vända om. Där finns bara en riktning och det är framåt.
Just nu sitter jag här med frågan; vandra eller inte vandra?
Jag vet inte om benet är i sådant att jag vågar ge mig av. Har ändå varit inne på att gå i morgon, allt är redo, nya skor, tvättade kläder och så vidare, men det kan bli först på söndag också.
Och i min situation kan jag ju alltid vända om
…vilket inte är helt sant.
För även om jag skulle tvingas avbryta kan jag inte gå tillbaka till det gamla, utan endast framåt i en annan riktning.
Ännu så länge är min riktning ändå söderut mot Gibraltar.
Jag lekte med två olika rubriker för det här inlägget, antingen Den bästa dagen eller Inte mycket att orda om.
Det blev till slut ett tredje alternativ.
Därför att det bäst motsvarar verkligheten.
Det här är mitt liv, den här stunden, just nu.
Jag kan antingen gilla läget eller ogilla det. Det spelar ingen roll, det är fortfarande mitt liv.
Och visst spelat det roll, en helt livsavgörande roll. Därför att min inställning till den här stunden är helt avgörande för hur mitt liv är.
På samma gång påverkar det också livet i stort. Ju positivare inställning jag har till den här stunden desto positivare inverkan har jag på min omgivning.
Hur vårt liv gestaltar sig är något som ständigt är med i oss, i varje stund har vi möjlighet att välja hur vi ser på och möter livet.
Det är helt och hållet vårt eget ansvar.
De två övriga rubrikerna stämmer för övrigt också in på verkligheten.
Om vi verkligen är närvarande i stunden är det här den bästa dagen, därför att det är den enda dagen som existerar just nu.
Det betyder inte att det finns så mycket att säga om dagen, den är inte mycket att orda om. Den stora konsten är att kunna njuta av dagen som den är, i stillhet och tystnad.
Det här är mitt liv i den här stunden, sittande på ett hostel i Lüneburg blickandes ut över regnet som faller och tågstationen med all rörelse som pågår där. Samtidigt som jag skriver de här orden.
Det är precis här jag ska vara och det här jag ska göra just nu. Det är meningen med mitt liv i den här stunden. Annars skulle jag vara någon annanstans och göra något annat.
Jag älskar den här stunden. Den är mitt liv.
Benet känns något bättre i dag, även om det fortfarande ömmar en del vid massage.
Som det ser ut just nu stannar jag här åtminstone till lördag, det ska enligt prognosen regna en hel del i morgon, och om det känns ok i benet då kör jag igång igen. I lugn takt.
Men jag ska dock lyssna till benet och höra vad det säger innan jag fattar slutligt beslut.
Kan inte bara vila och massera dagarna genom, utan det blir också någon sväng på stan.
Här lite av vad som kan ses i den.
Inga förändringar på benfronten, det ömmar fortfarande.
Ej heller några förändringar på humörfronten, det är fortfarande gott.
Har det bra här i Lüneburg, passlig mellanstor ort där allt jag behöver finns på 5-10 minuters gångavstånd.
Just nu är det vänta och vila som gäller.
Jag kan ju ändå inte stanna här för evigt, utan förr eller senare måste jag fatta ett beslut om hur det blir med den fortsatta vandringen.
Eller beslut fattar jag ju varje dag, och just nu är beslutet att vila och ge benet massage.
Sedan får jag se hur det känns i morgon. Varje beslut har sin tid.
Roade mig under tiden med att vara på bio och se filmen Dunkirk i går kväll. Kanske inte så roande film, men den hade både höjd och djup i form av många luftstrider och sänkta skepp.
En stund på förmiddagen ägnades åt vandring, trots vila, men det var ett stilla strövande i Kurparken.
Det här med att känna sig hemma överallt i världen, som jag skrivit om tidigare.
Det är inte fråga om enbart en känsla, det är ett praktiskt sätt att leva.
Att vara som om man var hemma var man än är.
I praktiken betyder det att man håller det runt omkring sig som man vill ha det, kastar skräp där det hör hemma och rent allmänt håller det rent och snyggt där man vistas.
Oavsett var och hur vi bor då vi rör oss i världen är det på vårt eget ansvar hur vi lämnar det efter oss.
Vill vi ha det rent och städat då vi kommer till ett ställe bör vi också lämna det rent och städat efter oss.
Det är så mycket lättare och trevligare för alla.
Det gäller också vår tillvaro i det stora. Även om jag säger att hela världen är vårt hem gäller det enbart under den tid vi är här.
Vi är i själva verket gäster här på jorden, och det är vårt ansvar gentemot vår mycket givmilda värd, Jorden, att lämna den i ett bättre skick då vi går härifrån än då vi kom, eller i varje fall inte i sämre skick.
Lämnar vi den i ett sämre skick har vi misslyckats.
Det är helt och hållet upp till oss själva, till var och en av oss som individer, om vi lyckas eller misslyckas i den uppgiften.
Hur var och en av oss tar hand om vår omgivning och den här jorden är vårt eget ansvar. Ingen annans.
Och det gör livet så mycket trevligare om vi vårdar vår värld.
Det är riktigt varmt i Lüneburg i dag, men det är utlovat åska till kvällen. Kanske på grund av sådana laddningar i luften har internet fungerat lite sisådär på eftermiddagen.
Inga förändringar med benet, känner fortfarande av det allt emellanåt.
Därför är det speciellt tacksamt att jag får stanna kvar på hostellet och har bokat in två nätter till.
Karen som driver stället ska ha lite välförtjänt ledigt, men jag får som sagt var stanna ändå. Det har varit lugnt här i dag, och i morgon är jag troligen helt ensam.
Den som det visste.
Ja, alltså när vandringen kan fortsätta. Och om den kan fortsätta, men det räknar jag med.
Var i dag till en fysioterapeut och fick massage på skenbenet.
För en del blir det aldrig bra, men det kan också gå om på någon dag, svarade han på frågan om hur länge det kan tänkas ta.
Hur som helst gav han mig en tennisboll att bearbeta det onda stället med.
Och så konstaterade han efter en titt på skorna att jag gått på ett sådant sätt att vänster sko slitits hårt baktill, vilket gjort att skadan uppstått.
Det betyder att jag behöver nya skor igen, och jag har varit och kollat på sådana i dag. Dock inte handlat ännu.
Den som det visste, kan också användas för den fortsatta vistelsen. Jag har en natt kvar på hostellet, men sedan är det öppet.
Det är ändå större framförhållning än jag brukar ha.
Hur som helst lär det bli någon dag till här i trakten. Kanske ett rum via airbnb eller en camping någon kilometer utanför staden.
Osäkerhetsfaktorn är alltid där, men den är inget att bekymra sig över. På något sätt blir det alltid.
Och det går ingen nöd på mig, det är bara det att jag vill komma framåt. Det är ju för att vandra jag är här, men man får ta saker och ting som de är och göra det bästa av det.
Ifall någon är på väg till Lüneburg någon gång kan hostellet Salzquartier rekommenderas. Det är rent och snyggt och Karen som driver det är mycket hjälpsam.
Det ligger dessutom alldeles intill järnvägsstationen.
Blir ett inlägg till i dag. Om hur vi förlorat vår förmåga till livsnjutning, därför att vi tar så mycket för givet i dag.
I våras var jag på ett evenemang i Pjelax och presenterade min senaste bok, och berättade om förra vandringen.
Vid samma evenemang läste en äldre dam upp ett par egna texter hon skrivit. Den ena handlade om en äldre kvinna, piga kanske hon till och med var, i gångna tider, och om hur hon njöt när hon fick sätta sig och dricka en kaffekopp (återgivet ur minnet så det är kanske inte exakt).
Det här fick mig att reflektera över hur vi dricker kaffe i dag. För det mesta dricker vi det slentrianmässigt.
Kom att tänka på det här då den unga kvinnan som driver hostellet ”klagade” på att folk kokar halva bryggaren med kaffe och dricker en kopp. Så får hon hälla bort resten. Kaffet är gratis här, men hon kanske måste börja ta betalt för det.
Allt det här handlar naturligtvis inte bara om kaffe, utan om mycket annat också.
Roten till det hela ligger i det överflöd vi har, och att så mycket är så tillgängligt. Vi har det alltför bra materiellt.
Det gör att vi inte uppskattar saker och ting, utan vi tar dem för givna.
Vi borde ha alla möjligheter att kunna njuta av allt det som finns, men vi gör det inte.
Det är ingen konst att njuta av mat om man inte ätit på en vecka.
Den verkliga konsten är att kunna njuta av och vara tacksam för överflödet.
På grund av det onda skenbenet blir det någon dags paus i vandringen.
Jag har nu tagit in på Salzquartier hostel i Lüneburg för två nätter (fanns inte ledigt mera än så).
Var tvungen att lämna senaste natts camping i morse, för där fanns ingen som helst service, förutom dusch och toalett (utan papper).
Det blev en 3 kilometers promenad i morse, till Echem där jag råkade på Danielas kiosk, med en mycket hjälpsam ung dam.
Under de få kilometrarna kände jag att benet behöver mera vila. Det gör inte ont att gå på det, men då jag stannar är det ömt och stelt.
Så det blev en tågtur (15 km) i dag igen, från Echem till Lüneburg.
Det verkar gå tåg genom de flesta små samhällen här.
Tänkte gå ut och kolla på stan då jag kommit hit, men vila betyder vila och inte rännande runt städer.
Så det får bli en lugn eftermiddag och kväll.
Kom ihåg att lyssna till kroppen är det jag blivit påmind om i dag.
Har haft ont i vänster skenben ett par dagar.
Och det var faktiskt så att jag i går kväll och ännu i morse var inne på att behöva avbryta vandringen.
Det här sedan jag forskat lite på nätet och kommit fram till att det kunde vara en stressfaktur.
Så illa ska det ändå inte vara efter att jag konsulterat en bekant som kan kroppen.
Det torde röra sig om ”enbart” överansträngning och ska gå över med massage och vila.
På grund av benet valde jag hur som helst att ta tåget från Mölln till Lauenburg i dag (40 km), och tog in på camping Bullerby tre kilometer utanför staden.
Senaste natt var den första på över en månad jag tillbringade i en säng under tak, på jugendherberget i Mölln. Tänkte stanna en natt till där men det fanns inte rum.
Även om det onda skenbenet inte är så allvarligt som jag ett tag trodde är det en tydlig signal från kroppen om att lyssna till den.
Den är trots allt det verktyg som ska ta mig genom vandringen.
Kanske har jag haft lite mera skavanker på kroppen den här vandringen än förra, och det är i sådana fall helt naturligt.
Den mänskliga kroppen blir ofrånkomligen äldre och skörare. Det är naturens gång.
Visst kan vi i viss mån bromsa den utvecklingen genom att lyssna till kroppen och hålla den i skick men ändå åldras den och har en begränsad hållbarhetstid.
Det är precis som det ska vara.
Så de närmaste dagarna får gå i ett lugnt tempo.
När jag första kvällen i Tyskland bodde på en camping på ön Fehmarn köpte jag lite mat och en öl av en kille som drev en kiosk med snabbmat på campingen.
Det var innan jag förstod att det inte gick att betala med kort där, så när jag skulle betala honom fungerade det inte.
I det skedet hade jag ännu planer på att stanna på campingen också dagen efter, så jag lovade komma med pengarna då och trodde att jag skulle få det löst.
När det sedan blev att jag gav mig av följande morgon förblev skulden obetald, och jag funderade hur jag skulle lösa det.
Min nästa anhalt blev campingen i Grossenbrode där jag träffade på Conny (Cornelia) som berättade att hon rest över hela världen med bara ryggsäck och övernattat på stränder, fritt inne i städer och på alla möjliga ställen.
Numera åker hon runt på campingar och säljer egentillverkade smycken.
När hon berättade att hon ska till campingen på Fehmarn på torsdag (i går) väcktes idén att jag kan sända pengarna med henne.
Och jo, hon var villig att fungera som penningförmedlare.
Så i går fick Simon (som jag nu vet att han heter) sina pengar.
Han hade blivt glatt överraskad.
Om man har tillit och en ärlig avsikt brukar det mesta lösa sig, utan att man behöver veta hur.
Häromdagen skrev jag att det bara är en tidsfråga innan jag öppnar dörren in till den värld som jugendherberge (hostel) erbjuder här i Tyskland.
Det blir kommande natt då jag bokat en säng på detta ställe i Mölln.
Det här delvis för att prognosen visat på regn i dag och i morgon. Åtminstone i dag stämmer det, det har kommit en del regn så här långt under dagen.
Av densamma anledningen valde jag campingen i Mölln senaste natt i stället för skogen. Kollade jugendherberget också, men det var fullbokat då.
En andra och kanske större orsak till att jag stannar en natt till i Mölln är ett ömmande (vänster) skenben.
Det här är något jag diagnosticerar som överbelastning.
Det blev ett par onödigt långa vandringsdagar i går och i förrgår.
Det är oftast också så att campingar och jugendherbergen ligger lite avsides till så det blir en del kilometrar extra.
Det finns ett kinesiskt ordspråk (från Lao Tzu) som säger; bättre att sluta i tid än att fylla till bredden.
Det vet vi ju att det är svårt att dricka ur ett glas som är fyllt till bredden.
Men det gäller även i andra sammanhang, som en vandring.
Om jag går för mycket och för snabbt och intensivt en dag betalar jag för det efteråt.
Det är så enkelt det är.
De föregående visdomsorden, från Eckhart Tolle, låg kvar ganska länge på bloggens framsida.
Egentligen kunde de hängt kvar ännu längre, för de kännetecknar till stor del vandringen.
När du blir bekväm med osäkerheten öppnar sig oändliga möjligheter i ditt liv.
Vandringen är en enda stor osäkerhet, där det är helt öppet vad varje ny dag för med sig och var varje natt ska spenderas.
På så vis speglar den på sätt och vis livet i stort. Det är också osäkert, och all trygghet vi finner i det är falsk. Förutom den inre tryggheten. All annan trygghet kan tas ifrån oss på en sekund, precis när som helst.
Det är genom att acceptera och våga möta osäkerheten vi kan övervinna vår rädsla för den, och samtidigt öppna helt nya dörrar till livet.
När jag nu är ute på vandring igen har jag upplevt att osäkerheten nog hade en andel i att jag avbröt förra gången.
Kanske framförallt den osäkra övernattningen.
Nu känns det som att jag är mera bekväm i den här osäkerheten. Jag har sett att det går att finna övernattningsplats nästan var som helst.
Till och med bara några hundra meter från strandpromenaden jag vandrade på tillsammans med en massa andra människor i går kväll.
Och då har jag ännu något knep i bakfickan att ta till.
Det är klart att det känns obekvämt ibland, men det är bara att möta osäkerheten och inte fly den.
För vi är trots allt utrustade med en inre styrka som är starkare än osäkerheten. Bara vi finner och vågar använda den.
Ju mera vi vågar använda den här styrkan, och ju mera tillit vi ger den desto mera hjälp får vi av den större kraft som är dess källa.
I kväll blir det dock det bekvämare alternativet då jag är inbokad på campingen i Lübeck.
Ett ännu bekvämare alternativ ligger också för dörren, då jag har beslutat mig för att ta in på jugendherberge (hostel) någon natt. Bara för att öppna dörren till den världen, en värld jag levde i under större delen av Tyskland vid förra vandringen.
När det blir är ännu öppet, men eventuellt till helgen.
Lübeck är som sagt var dagens anhalt, och härifrån kommer vandringen, om det går som planerat, att först gå rakt söderut för att sedan svänga av mot sydväst mot Frankrike.
Ett par bilder från Lübeck.
Hur vidsträckt din kunskap än är, om du behåller ditt ego förblir du i okunskap.
– Mooji
Visdom är inget vi kan läsa oss till. Det är något vi föds med och som slår ut i blom beroende på hur medvetna och närvarande vi är i livet.
Visdomens hav är stort och oändligt, omfattar hela existensen.
Ändå är visdom inget stort och krångligt, utan snarare litet och enkelt. Det är att vara uppmärksam i vardagen och verkligheten.
Vi befinner oss alla, hela tiden, i visdomens hav. Frågan är bara om vi är medvetna om det eller inte. Livet pågår ständigt både omkring oss och inne i oss.
De citat som finns på den här bloggen är inte slumpmässigt valda, utan de är sådana citat som överensstämmer med min egen upplevelse av livet.
Och de egna texterna föds ur eller inspireras av just den upplevelsen det innebär att leva i visdomens hav.
Pure Line theme by Theme4Press • Powered by WordPress FramStegen Levnadskonst och lekfullhet