Nu är det roligt igen kände jag då jag i kväll satte mig på spårvagnen i Schriesheim för färd in till Heidelberg, där jag en stund tidigare bokat plats på jugendherberget.
Det var något annorlunda och en ny upplevelse. Att jag sedan bara sparade marginellt i tid och vandring spelade inte så stor roll.
Rubriken för texten om den skymda utsikten handlar dock om ett annat fenomen under vandringen.
Nämligen det att tankarna på övernattning börjat ta så stort utrymme att de skymmer mycket av det som finns där dagtid.
Det handlar om en brist på tillit, till att det ordnar sig. Men det är klart, det är inte lika lätt att knalla in till skogs här som i Finland och Sverige.
Det är en orsak till att jag hamnade på det här jugendherberget i kväll. För jag hade bestämt att inte gå hit, det är för dyrt för ett jugendherberge här. Då man kan få ett pensionat med eget rum för samma pris.
Ändå är jag här och ska spendera natten tillsammans med fyra andra. Det blir intressant på sitt sätt, och är inget nytt i sig.
När jag gjorde vandringen till Santiago de Compostela var vi som mest över 100 personer i rummet.
På jugendherbergen hittills har jag för det mesta varit ensam i rummet, och haft högst en medboende.
Annars har några av de mysigaste nätterna varit när jag inte vetat var jag ska övernatta och i sista stund funnit ett pensionat eller gasthaus.
Allt handlar om förmågan att slappna av och lita på att det ordnar sig. För på något sätt gör det ändå alltid det.
Skrev på facebook tidigare i kväll att det varit en vindag i dag med vinodlingar längs vägen och en klase vindruvor jag fick av en äldre dam.
Så när det erbjöds möjligheten till en liten vinkaraff på jugendherberget var det en perfekt avslutning på dagen.
Vinet är lokalt från Schriesheim, därifrån jag tog spårvagnen.