Vad säger du?
Du som bor i mitt bröst.
Du tysta röst.
Du min vägledare.
Du som är mitt verkliga jag.
Lyssna inåt.
Hör sanningens röst.
VÅGA VERKLIGHETEN LEVNADSKONST OCH LEKFULLHET
Tidlösa texter för icke-tänkare
…att läsa med hjärtat, inte med huvudet.
Försök inte förstå, låt det bara sjunka in. I lättsamhet och glädje.
En ny bok, MÖJLIGHETERNAS VÄG, med texter från FramStegen har utkommit i november 2019.
Från tidigare finns boken PÅ VANDRING TILL VÄRLDENS ÄNDE om en vandring genom Europa samt sidoboken VYER FRÅN VÄGEN med bilder från vandringen.
Klicka på bilden ovan och läs mer.
Där finns även uppgifter om de två andra böckerna baserade på texter från FramStegen HELT PERFEKT (2017) och DET BARA HÄNDER (2016).
Böckerna finns på bokhandlar och en del andra ställen men kan även beställas direkt från mig via e-post tom.sorhannus@gmail.com.
En blogg som utforskar, upplever, uttrycker, observerar…och delar.
Bloggen drivs av mig, Tom Sörhannus, en helt vanlig gränslös och tidlös individ som vandrar genom livet med kroppen på jorden och själen i universum.
Vad säger du?
Du som bor i mitt bröst.
Du tysta röst.
Du min vägledare.
Du som är mitt verkliga jag.
Lyssna inåt.
Hör sanningens röst.
Men egentligen finns det inga främlingar.
Det finns bara olika versioner av oss själva.
Vi är alla gjorda av samma material, skapade av samma kraft.
Om rädslan för det okända i förra texten;
Vi människor har en tendens att vilja hålla oss till det kända och bekanta, det ger oss en känsla av trygghet.
Men samtidigt skapar det en rädsla för det okända, och rädslor leder till begränsningar. Att alltid hålla sig till det kända gör att vi aldrig kan växa. Det håller oss fångna i vår egen lilla värld.
Det gäller inte minst i vårt förhållande till andra människor, när vi inte vågar möta främmande människor förblir de främlingar för oss.
Det som många säger i dag, att olika kulturer inte kan leva tillsammans är inget annat än en rädsla för det okända. När vi väljer att leva i vår egen lilla värld blir andra kulturer och människor något skrämmande.
Om vi vågar möta främmande människor ökar vår förståelse och vidgas vår värld.
Ju mera vår förståelse ökar, ju mera vi lär oss och ju större vår värld blir desto friare är vi. Det frigör oss bland annat från bekymmer, för om du har bekymmer med en annan människa är det inte den andra människan som har bekymmer, det är du. Det är hos dig bekymret finns.
Att vidga vår värld ökar dessutom vår trygghet och vårt välbefinnande, för det är i rädslan och oförståelsen som våld och konflikter gror.
Kulturer förresten är egentligen bara ett skuggbegrepp, i grunden handlar det om att det är människor som möter varandra.
Och som människor är vi oerhört lika varandra, vi har alla vissa grundbehov vi behöver få fyllda, och i slutändan är det välmående och ett gott liv vi alla söker.
Att våga mötet med en främling är också att ha modet att möta sig själv, för vi möter oss själva i varje annan människa, även om vi inte är medvetna om det.
Vi är inte medvetna om det därför att vi inte ens känner oss själva, vi bär så oerhört mycket inom oss som kommer fram först då vi vågar möta det okända.
Det här med att lära från misstag i förra texten, det är ofta en fråga om att våga möta det okända.
Vi människor har en tendens att vilja hålla oss till det kända och bekanta, det ger oss en känsla av trygghet.
Men samtidigt skapar det en rädsla för det okända, och rädslor leder till begränsningar. Att alltid hålla sig till det kända gör att vi aldrig kan växa. Det håller oss fångna i vår egen lilla värld.
Det är som att gå genom livet i ett hundkoppel, visst kan vi släppa lite på kopplet emellanåt men vi är fortfarande begränsade av kopplets längd.
När vi vågar det okända, prata med en främmande människa, göra något vi inte gjort förut, resa till en ny plats, låta livet vara ett äventyr och så vidare vidgar vi kopplet och till slut brister det och vi är fria.
Att öppna upp för det okända, att våga det okända är att öppna dörren till hela universum. Hela universum finns tillgängligt för oss. Vi andas in det i varje andetag. Det genomströmmar ständigt vår kropp med en kraft som ger oss liv.
Det är bara vi själva som begränsar oss.
Att våga det okända är att befria sig själv.
Det skrämmer oss.
Vår rädsla för det begränsar oss.
Trots att det är en av våra största läromästare.
Vad det är?
Misstaget.
Det sägs att repetition är all lärdoms moder.
I sådana fall är misstaget all lärdoms fader.
Misstaget lär oss mera än framgången.
För att lära oss och växa måste vi låta misstaget bli vår läromästare, vår vän, vår medvandrare i livet.
Inte så att vi ska söka misstaget, men vi ska inte heller undvika det. Vi ska ha modet att våga möta det, för det är bortom misstaget lärdomen finns.
De flesta fel och misstag är bagateller uttrycktes i förra texten.
Så är det förvisso, men samtidigt är det så att detaljer är betydelsefulla. Detaljerna påverkar helheten.
En felaktig detalj, ett stavfel i en text, ett felaktigt fakta eller annat dylikt, gör att helheten blir lidande.
Dessa felaktigheter kan uppstå av misstag, men ofta uppstår de av rent slarv. För att man inte bryr sig om att kolla upp en sak, utan i stället bara utgår från vad man tror. Av bekvämlighet eller av ren nonchalans.
Det här sker ofta även i dag trots att det mesta finns lättillgängligt och det många gånger går både snabbt och är enkelt att kolla upp en detalj.
Det är detaljerna som utgör grunden för helheten, slarv med detaljerna är ett tecken på likgiltighet.
Att ge detaljerna uppmärksamhet är att visa att man bryr sig. Det är att vara kreativ.
Medverkade i går i direktsändning på radio, och berättade om vandringen och boken PÅ VANDRING TILL VÄRLDENS ÄNDE.
Det är kul med direktsändning, det ger en öppning för det oväntade, och för det spontana.
Så mycket är tillrättalagt i dagens värld, vi är så rädda för fel och misstag. Ändå blir det ibland fel. Och vi har ett sådant behov av att ha kontroll på saker och ting.
Det är klart att fel och misstag kan ha en stor betydelse i vissa fall, men för det mesta är de bagateller.
Vi behöver dem dessutom för att kunna lära oss och utvecklas.
I det tillrättalagda och det kontrollerade finns ingen plats för spontanitet, och det är i spontaniteten som livet finns.
Livet kan varken tillrättaläggas eller kontrolleras, det är en direktsändning, där varje stund erbjuder en öppning för det oväntade och det spontana.
I verkligheten är vi alltid i direktsändning.
Det här med födelsedagar och sånt. Det är ju inget att desto mera fundera över, men man blir påmind om det en gång om året.
När man når en viss ålder säger folk att man nått krönet och att det nu börjar gå utför.
Nej, säger jag. Det bara fortsätter uppåt, det blir fortfarande bättre och bättre dag för dag.
Det är som i det här citatet från Robert Brault, vilket fanns här på FramStegen för något år sedan;
Varför belasta sig med det som kallas förväntad livslängd? Vilken relevans har sådan statistik för en individ? Borde jag bekymra mig om en tilldelning av dagar jag aldrig hade och aldrig lovats? Borde jag kryssa av varje dag i mitt liv som om jag subtraherade den från den här imaginära högen av dagar? Nej, tvärtom, jag ska lägga till varje dag av mitt liv till min skatt av levda dagar. Och med varje dag kommer min skatt att växa, inte krympa.
Så länge vi lever kan vi bli rikare och rikare för varje dag. Det handlar helt och hållet om vår inställning till livet. Även om kroppen åldras betyder inte det att vi blir fattigare, att vi blir sämre, att vår livskvalitet sjunker.
Kroppen åldras ofrånkomligen, men det betyder inte att vi själva blir äldre. Vårt verkliga jag, vår själ eller vad vi vill kalla det, är varken ungt eller gammalt, det är tidlöst. Vi är tidlösa varelser i en tidlös verklighet.
Tid och ålder är inga bekymmer. Den enda tid som existerar är här och nu, så det är hur vi uppfattar den här stunden som är helt avgörande för vårt liv. Det alldeles oavsett vad vår ålder är.
Vi kan vara lika glada och förväntansfulla inför en ny dag som 90-åringar som vi var som 5-åringar.
Åldern blir ett bekymmer bara för att vi identifierar oss med kroppen. Den dag en människa inser att hon inte är sin kropp, den dagen försvinner de flesta åldersbekymmer.
Det är klart att en äldre kropp blir mera begränsad, men det i sig betyder inte att vi som individer behöver bli mera begränsade.
Det är inte kroppen som avgör hur vi mår. Kroppen är vårt hem, vårt tempel, ett verktyg, ett fordon med vars hjälp vi kan uppleva den här världen, men den är inte den vi är.
Det är väldigt enkelt att se och förstå. Var och en kan iaktta sin egen kropp, och om vi kan iaktta något betyder det att det finns utanför oss själva.
När vi är medvetna om vårt verkliga, tidlösa, jag kan vi bli själsligt rikare för varje dag. Vår skatt av levda dagar bara växer.
Vilken rikedom!
Hur vidsträckt din kunskap än är, om du behåller ditt ego förblir du i okunskap.
– Mooji
Visdom är inget vi kan läsa oss till. Det är något vi föds med och som slår ut i blom beroende på hur medvetna och närvarande vi är i livet.
Visdomens hav är stort och oändligt, omfattar hela existensen.
Ändå är visdom inget stort och krångligt, utan snarare litet och enkelt. Det är att vara uppmärksam i vardagen och verkligheten.
Vi befinner oss alla, hela tiden, i visdomens hav. Frågan är bara om vi är medvetna om det eller inte. Livet pågår ständigt både omkring oss och inne i oss.
De citat som finns på den här bloggen är inte slumpmässigt valda, utan de är sådana citat som överensstämmer med min egen upplevelse av livet.
Och de egna texterna föds ur eller inspireras av just den upplevelsen det innebär att leva i visdomens hav.
Pure Line theme by Theme4Press • Powered by WordPress FramStegen Levnadskonst och lekfullhet