Alice i Underlandet drömmer om sin egen värld, och säger till katten Dinah:
Om jag hade en egen värld så skulle allting vara nonsens. Ingenting skulle vara vad det är, utan allt skulle vara vad det inte är. Och tvärtom förstås. Vad det är, är det inte. Och vad det inte är, är det. Fattar du?
Vid en närmare betraktelse kan vi se att det som Alice beskriver inte är en drömvärld, utan en beskrivning av den värld vi lever i idag.
För världen är precis sådär tvärtom. Vi lever i själva verket i en drömvärld, men tror att den är verkligheten. Därför upplever vi den ofta snarare som en mardröm än som en dröm.
Nästan ingenting i vår mänskliga värld är vad det ser ut att vara.
Vi får ända från barndomen lära oss att se världen på ett visst sätt, programmerade av vår omgivning.
Och vi börjar se världen på det sätt vi blir lärda, inte på det sätt som världen verkligen är.
Det här fortsätter i vuxendomen ända in i ålderdomen, tills döden en dag kommer och väcker oss ur drömmen.
Och vi frågar oss; vart tog livet vägen?
Det vi ser i världen är mestadels rent och skärt nonsens.
Därför att det vi ser inte är det som är.
Och därför att det som är ser vi inte.
Vi behöver öppna våra ögon, vakna, medan vi ännu lever.
Vakna för att se det som verkligen är, och för att kunna se att verkligheten är bättre än drömmen.
Därför att den är det enda sanna.
Kommentera