Vandrar över isen.
På iskanten intill det öppna vattnet vid sundet ligger tre svanar i allsköns ro.
Sätter mig några minuter på en sten och vilar, iakttar svanarna. Hur rofyllt de tar det, ingen brådska. De bara är.
Vandrar tillbaka till det mänskliga samhället.
Här på landsbygden är det ganska lugnt, men ändå bilar som kör och människor upptagna med allehanda sysslor.
Det är inget fel på sysslor i sig, men att syssla med något bara för att sysselsätta sig, för att man ”måste” hålla på med något är sjukt. Det är snarast en form av beroende.
Vad är det som jagar oss människor? Vad är det som gör att vi inte kan tillåta oss att leva i livets takt?
Vi är inga svanar, jag vet.
Men jag vet också att vi, likt svanarna, är varelser ur naturen, och som sådana skapade att leva i harmoni med livet och naturen.
Vi har något inom oss som jagar oss bort från harmonin. Något som driver oss till galenskap.
Vi behöver lära känna det här odjuret som jagar oss inifrån oss själva, och ta makten över det. Det kan vi göra genom att stanna och möta det. Så länge vi springer jagar det oss.
Det är som att försöka springa ifrån sin egen skugga, det går inte.
När vi slutar springa och stannar och iakttar odjuret kan vi känna att det fortsätter springa, men när vi inte längre springer undan utan bara iakttar det mister det mycket av sin energi.