Människor gör medvetna val att se en film på tv eller på bio, men lika medvetna är man inte om den, eller snarare de filmer, som snurrar i ens huvud.
Det pågår en ständig filmförevisning i mänskliga huvuden.
Vi projicerar alla möjliga tänkbara scenarier i framtiden.
I drömmar kan vi måla upp vackra bilder av framtiden, men ännu oftare spelar vi omedvetet upp bilder av negativa händelser och situationer. Vi är rädda för att än det än det andra ska hända.
Det är intressant att notera då man blir medveten om den här filmförevisningen hur mycket negativa tankar som rör sig i ens huvud.
Tankar som inte har någon som helst verklighetsförankring, om situationer och händelser som högst sannolikt aldrig kommer att ske.
När vi ser en film på tv eller bio vet vi att det bara är en film, även om vi under filmens gång kan dras med i handlingen så att den verkar verklig, och när den är slut kan vi stiga upp och gå vidare.
De filmer som spelas upp i vårt huvud tar vi dock på största allvar, trots att de i själva verket inte är mera verkliga än filmer på tv och bio. Där tv- och biofilmer består av bilder som kommer från en apparat består filmerna i huvudet av mentala bilder.
De här bilderna börjar spelas upp så fort vi försvinner ut från nuet, verkligheten, och in i omedvetenheten, det förflutna och framtiden, vilket sker mest hela tiden. I omedvetenheten ger vi utrymme för de här negativa tankarna att blomstra, därför att det mänskliga sinnet är beroende av dramer för att hålla sig vid liv.
Det finns ingen regissör i hela världen som är så skicklig på att skapa dramer som det mänskliga sinnet. Det skapar ideligen nya dramer, dramer som inte existerar någon annanstans än i sinnet självt, i det mänskliga huvudet.
Det här leder till att vi upplever oro, ångest och andra negativa tillstånd.
Jag har sett så många sådana här filmer, och en del går i repris flera gånger. Till slut tröttnar man på dem och tänker att det måste finnas ett sätt att stänga av den här projektorn i skallen.
Det finns ett sätt och det är att vara närvarande i nuet, att komma hem till den här stunden som är, för det är bara här och nu vi kan bli medvetna om de här filmerna som pågår i vårt huvud, och inse att de är fantasier och inte verkligheten.
Då kan vi sluta låta dem styra vårt liv, för det är vad de gör när vi inte är medvetna om vad de är, och i stället själva ta kommandot över rodret.
För sinnets, huvudets, uppgift är att vara en matros, och det är vi själva som är kapten. I den rangordningen kan vi styra den skuta som är vårt liv i en mera rofylld och positiv riktning.