Blir ett inlägg till i dag. Om hur vi förlorat vår förmåga till livsnjutning, därför att vi tar så mycket för givet i dag.
I våras var jag på ett evenemang i Pjelax och presenterade min senaste bok, och berättade om förra vandringen.
Vid samma evenemang läste en äldre dam upp ett par egna texter hon skrivit. Den ena handlade om en äldre kvinna, piga kanske hon till och med var, i gångna tider, och om hur hon njöt när hon fick sätta sig och dricka en kaffekopp (återgivet ur minnet så det är kanske inte exakt).
Det här fick mig att reflektera över hur vi dricker kaffe i dag. För det mesta dricker vi det slentrianmässigt.
Kom att tänka på det här då den unga kvinnan som driver hostellet ”klagade” på att folk kokar halva bryggaren med kaffe och dricker en kopp. Så får hon hälla bort resten. Kaffet är gratis här, men hon kanske måste börja ta betalt för det.
Allt det här handlar naturligtvis inte bara om kaffe, utan om mycket annat också.
Roten till det hela ligger i det överflöd vi har, och att så mycket är så tillgängligt. Vi har det alltför bra materiellt.
Det gör att vi inte uppskattar saker och ting, utan vi tar dem för givna.
Vi borde ha alla möjligheter att kunna njuta av allt det som finns, men vi gör det inte.
Det är ingen konst att njuta av mat om man inte ätit på en vecka.
Den verkliga konsten är att kunna njuta av och vara tacksam för överflödet.