Det finns många former av mod, av vilka det är brist på de allra flesta i dag.
Ett av de mod det är störst brist på är tålamodet.
Det krävs mod för att låta saker och ting utvecklas och mogna i sin egen takt.
Allt ska ske så snabbt i dag, och vi rusar från det ena till det andra.
Vi behöver ge oss själva utrymme och tid, att sakta ner och nyktra till för att kunna se saker och ting som de är.
I brådskan, i det snabba tempot, finns inget utrymme för perspektiv, ingen tid för reflektion
För att ta en klassisk österländsk liknelse behöver vi låta gyttjan sjunka till botten, då klarnar vattnet.
Vill leda in det här på vandringen. En del av mig vill driva på för att komma vidare, men samtidigt vet jag att det är viktigt att kroppen är i skick.
Levnadskonst är att av de bärande begreppen för FramStegen, och tålamodets konst är en verklig levnadskonst.
Det är ytterst sällan det är bråttom någonstans.
Tålamodet låter oss dessutom uppleva så mycket mera av livet än brådskan.
Kontentan av det här är att jag beslutade stanna en natt till i Lüneburg.
På uppmaning av tålamodets röst.
I morgon söndag är planen ändå att äntra vägarna igen.