Får allt som oftast påminna mig själv om vad som är målet med vandringen, om man överhuvudtaget ska prata om mål.
Det är inte Gibraltar som är målet, Gibraltar är bara en ursäkt.
Målet är vandringen i sig själv, varje steg, varje upplevelse, varje stund.
Att vara närvarande i stunden, i vandringen.
Det är sällan jag är det, men ibland kommer jag ihåg det och det är då som vandringen får en verklig mening.
På tal om vägen passerade jag i går ett vägarbete strax efter Tullinge, och uppenbarligen blev det något missförstånd för plötsligt var det tvärstopp för trafiken i båda riktningar. Med långa, långa bilköer som resultat.
Där kunde jag i all sköns ro bara knalla förbi alla som satt och väntade.
Just nu är jag i:
PS igen. Nusnäs var platsen där det stod stängt för dagen.
PS. Befolkningen i Mölnbo 1.052 (2010)
Yta: 116 ha (Från Wiki)
På tal om Mölnbo som jag väl aldrig passerat. På en resa från Upplands Väsby i tiderna körde jag med några släktingar i bilen och läste namnen på orterna. Vi tyckte de var så roliga och vi skrattade som aldrig den. Mölnbo hade säkert utlöst vår munterhet. Du vet när det vill sig behövs det inte mycket för skrattet. Vi skrattade och skrattade. Väl framme vid MÅLET i Mora och Zorn-museet möttes vi av en stängd-skylt. Klockan var någon minut över fyra och fyra var gränsen. För oss var också¨det anledning till stor munterhet. Vi tröstade oss med att på hemvägen ta en titt på dalahäst-tillverkningen i (ja, vad heter orten? Nos?).
OK. Framme där var vi mitt inne i händelsernas centrum. En skylt höll på att svängas. Öppet-skyltens baksida skulle bli framsida. På den stod det STÄNGD. Vad roligt vi hade, skrattade, skrattade. Man var vänliga mot oss: välkommen igen i morgon. Jo,tack. En del av företaget var inte stängd. Souvenirboden, till den var vi välkommen in trots att den också borde ha varit stängd. Handen på hjärtat Tom, när har du senast skrattat ( så där åt ingenting). Och när har du senast fått en så här lång kommentar (egentligen om ingenting). Men det var du som serverade Mölnbo.
Ja det var en lustig resa, men ibland blir det sådär. Bara skratt. När skrattade jag senast åt ingenting? Kommer inte ihåg, men jag finner emellanåt vandringen som roande och kan, om inte direkt skratta rakt ut åt den, i alla fall skratta inombords.