Får allt som oftast påminna mig själv om vad som är målet med vandringen, om man överhuvudtaget ska prata om mål.
Det är inte Gibraltar som är målet, Gibraltar är bara en ursäkt.
Målet är vandringen i sig själv, varje steg, varje upplevelse, varje stund.
Att vara närvarande i stunden, i vandringen.
Det är sällan jag är det, men ibland kommer jag ihåg det och det är då som vandringen får en verklig mening.
På tal om vägen passerade jag i går ett vägarbete strax efter Tullinge, och uppenbarligen blev det något missförstånd för plötsligt var det tvärstopp för trafiken i båda riktningar. Med långa, långa bilköer som resultat.
Där kunde jag i all sköns ro bara knalla förbi alla som satt och väntade.
Just nu är jag i: