Att skriva är att sätta sig ner vid skrivmaskinen och blöda, uttryckte sig Hemingway en gång i tiderna.
Fast nuförtiden sätter sig väl de flesta framför en dator snarare än framför en skrivmaskin.
Blödandet är dock detsamma.
Eller jag vet inte.
Att sätta sig ned och blöda låter inte särskilt trevligt och inspirerande.
Snarare borde det väl flöda, likt vatten vid ett regn.
Alltid flödar det inte heller, utan det kommer droppande.
En droppe, ett ord, en droppe till, ett ord till.
Sakta, sakta formar sig bokstäverna.
En i gången, blir ett ord, en mening.
Vad är det för mening med den här meningen?
Ingen. Den bara blev till.
Vad är det för mening med livet?
Ingen. Det bara finns till.
Livet finns till för sin egen skull. Om vi ger det någon annan innebörd är det vår tolkning. Det förändrar på inget sätt livet självt.
Den här meningen finns till för sin egen skull. Om du ger den en innebörd är det din tolkning. Det förändrar på inget sett meningen.
Allt behöver inte vara så himla allvarligt.
Vi tror att en text är mera seriös om den har en allvarlig ton.
Om vi skriver den med blodet och svetten forsande.
Men är det så?
Gör allvaret oss gladare och världen bättre?
Glädje är det som gör människan inspirerad.
Så att skriva är att sätta sig ner och låta glädjen flöda.
…även om den ibland endast kommer droppe för droppe.