Det händer sig att vi människor hamnar vilse här på livets väg, eller i varje fall att vi inte vet vart vi är på väg.
Egentligen är vi kanske oftare vilse än vi är på rätt väg, men av ren vana fortsätter vi gå och gå och gå.
Vi tror att vi ska komma någonstans, men för varje mål vi når märker vi att det här ger inte heller tillfredsställelse.
Åren går och för varje dag som passerar har vi en dag mindre kvar här på jorden, och det kan vara så att vi börjar känna en viss ångest; är det här allt?
Och vi fortsätter söka, eller så ger vi helt enkelt upp och konstaterar att det här sökandet leder ingenstans och så väljer vi i stället att leva varje dag i samma hjulspår.
Något av det viktigaste att göra då man är vilse är att ta det lugnt, slappna av.
Det är då som den inre kompassen börjar fungera.
Den som visar oss att vi egentligen inte alls behöver gå någonstans, vi är redan hemma.
Den enda rätta platsen vi kan vara på är i den här stunden, här och nu.
Det finns ingenstans att gå.
Bara vara här.
Och följa kompassen.
Den leder oss in i nästa stund.
Och den visar alltid rätt.
Men vi är inte medvetna om den.
Därför söker vi vägen i blindo, i stället för att använda det verktyg vi är födda med.
Är det verkligen så att den inre kompassen alltid leder oss rätt?
Jag vet inte, men det jag vet är att om vi vågar följa intuitionen, även om den går mot förnuftet, öppnas nya dörrar.
Dörrar som vi inte lägger märke till längs förnuftets väg, eller kanske ännu mera så att vi upptäcker att det inte finns några dörrar.
Vi upptäcker att verkligheten är ett enda stort öppet rum.
Och i den stora öppna verkligheten är den inre kompassen det enda verktyg vi har att lita till.