Det finns de som hävdar att människans strävan är att finna lyckan.
Det må vara sant att det är en strävan, men genom den strävan kommer människan att i bästa fall uppleva små stunder av lycka.
Lycka är inget beständigt, det är en känsla som kommer och går.
Sorg och olycka är precis lika naturliga för en människa som lyckan, och att försöka undvika dem är som att försöka undvika natten eller regnet.
Att leva i evigt dagsljus eller evigt solsken skulle först göra människan galen och sedan ta livet av henne, vi behöver natten och regnet för att kunna leva.
Strävan efter evig lycka ger oss mera olycka än lycka.
Att acceptera att livet för med sig både lyckliga och olyckliga stunder är att acceptera livet som det är.
I den acceptansen kan vi leva i balans och harmoni med verkligheten.