Det kom en vink om vägen.
Eller snarare Vägen, livets väg.
Vinken var att vår väg ligger alldeles framför våra fötter, bara att beta av den en bit åt gången.
Det öppnar upp för att göra det omöjliga möjligt, ett steg i taget.
Vi människor vandrar, inte alltid bokstavligt med fötterna, utan mera med tankarna. Ibland vandrar vi i tankarna till och med runt hela jordklotet, men oftare till mera närliggande orter och situationer.
Vägen ligger framför våra fötter, men var är vi? Vi är på en helt annan väg, någon helt annanstans.
Är det inte så att all vår vandring är en strävan att nå hem till oss själva, till den vi är, och till välmående?
Och kan vi hitta oss själva någon annanstans än här där vi är?
Så egentligen finns det ingenstans vi behöver gå, vi behöver snarare stanna upp och komma hem till oss själva.
Det är där den verkliga vägen börjar, den väg det vinkades om.
Möjligheternas väg.
Känner igen mig. Vilse, medvetet så ibland. Men när livet är så förlåtande snällt får vi nya möjligheter kasta allt moraliserande och suckande och tacksamt vandra vidare i frihet. Lite oförtjänt att så där gå vidare? Ja. förlåtande snällhet känner vi oss inte värdiga att få. Piska och inte morot. Jag har ofta fått morot som efterrätt på det där jag åstadkommit. Smakar hellre på morot än på piska. Moroten ger energi, tacksamhet och glädje. Just nu har jag det så. Har det som haren.
Jo morot smakar bättre än piska. Varje gång. Livet är förlåtande, om vi låter det vara det. Och är det inte så, att det ofta handlar om att kunna förlåta oss själva? Att ge oss själva morot framom piska, för att vi är värda det, trots alla våra misstag. Så vi tar en morot och skuttar vidare 🙂