Nyår är förknippat med löften.
Ibland uppfylls de löften vi ger, ibland inte.
Avsikterna med löften är säkert goda, och den som avger ett löfte syftar i just den stunden då löftet avges att uppfylla det.
Det finns åtminstone två aspekter som gör att det här med löften kan vara förledande, dels att människan är en vanevarelse och dels att allting är i ständig förändring.
Människan är en vanevarelse, vilket innebär att om ett löfte endast ges på ytlig grund, utan en samtidig djupare inre förändring, är sannolikheten stor att man snart är tillbaka i densamma vanan som man lovat förändra.
Allting är i ständig förändring. Det betyder att den människa som avger ett löfte i dag inte är samma människa som ska uppfylla löftet i morgon och i framtiden.
Verkligheten består av paradoxer, och det här att människan är en vanevarelse och samtidigt ständigt förändras är en av livets paradoxer.
Just på grund av våra inrutade vanor är vi sällan medvetna om de förändringar som sker hos oss. Det är dessutom lättare att upptäcka förändringar hos andra än hos sig själv, trots att de förändringar vi ser hos andra ofta kan bero på förändringar som skett inom oss själva.
Det här med löften är alltså en knepig sak. Nyårslöften är kanske i allmänhet ganska oskyldiga löften som vi avger enbart för vår egen skull, men det finns andra löften som inkluderar andra människor. Som äktenskapslöfte.
Ett löfte om att älska en annan människa tills döden skiljer oss åt. Om man tror att den människa man gifter sig med i dag är samma person man ska leva med i morgon och under resten av sitt liv är risken för att löftet bryts högst uppenbar. Är man däremot medveten om alltings ständiga förändring kan äktenskapet vara en källa till ständigt nya upptäckter.
Det finns bevisligen människor som lever i ett lyckligt äktenskap, men för många är äktenskapet inget annat än en romantisk dröm och den praktiska verkligheten av löftet snarare en mardröm.
En del håller fast vid löftet av rädsla för ensamheten, eller av ren slentrian och vana, vilket i praktiken innebär att man begår våld på sig själv.
Frågan är vad vi ska med dessa löften till. Löften som vi avger i dag, men som vi omöjligen kan veta om vi kan hålla i morgon.
Varken livet eller kärleken kräver några löften. De är löften i sig själva. Bara det att vi finns till visar att livet litar på oss, utan krav på några löften, och den sanna kärleken existerar även den utan löften.
Om vi inte litar på oss själva, och på varandra, utan löften, visar det att vi tror att det finns något som är starkare än livet och kärleken, och då spelar det ingen roll vilka löften vi ger.
De kommer att förbli tomma löften.
Det enda löfte som med säkerhet kan uppfyllas är det löfte som aldrig ges. Så varför skaffa sig onödigt besvär?
Kommentera