Det finns en stol som så gott som varje människa alltid bär med sig.
Domstolen.
Om någon tror att domstolar bara är något som myndigheterna upprätthåller tror man fel.
Varenda människa bär sin egen domstol med sig där hen är självutnämnd domare, och dömer sig själv och sina egna handlingar, andra människor och deras handlingar och situationer och allt möjligt helt utgående från sina egna preferenser. De här domstolarna må sakna juridisk bindning, men de har i stället en stark psykologisk bindning och de binder mera den dömande än den dömda.
Det här är bra, det där är dåligt.
Såg ni vad han gjorde nu igen, han kan inte vara riktigt klok.
Hörde ni vad hon sa, hon måste vara helt vrickad.
Så där går vi an, och dömer och bedömer.
Vad vi kanske inte lika ofta tänker på är att i samma mån som vi dömer andra, dömer de oss.
Och vad vi ännu mera sällan inser är att då vi dömer och bedömer, människor och situationer, säger vi i själva verket ingenting om människan eller om situationen, men vi säger desto mera om oss själva.
När vi dömer och bedömer uttrycker vi vår egen syn på någon eller något.
Ingenting annat.
Att bli medveten om sitt eget dömande är därmed ett ypperligt tillfälle att lära känna sig själv bättre.