Varför har vi sådan brådska in i framtiden?
Det är så sällan den här stunden är tillräcklig för oss, vi tror att morgondagen ska föra något bättre med sig.
Framtiden splittrar oss, den ger hopp om att saker och ting ska bli bättre än de är just nu samtidigt som den också ger oro för allt negativt vi tänker kan hända. På så pendlar vi i tanken på framtiden mellan hopp och oro.
Splittringen i sig gör att vi hela tiden är mer eller mindre oroliga, och även hoppet bär inom sig risken för besvikelse.
Det enda vi med säkerhet vet om morgondagen är att vi är en dag äldre än vi är i dag, och att vi är ett steg närmare döden.
Vi blir aldrig någonsin yngre och livskraftigare än vi är i den här stunden.
Så brådskan in i framtiden är i själva verket en brådska till ålderdomen och en brådska till livets slut.
Vi kan dessutom inte hoppa in i framtiden och leva där, utan vi lever här och nu och det är det enda som verkligen betyder något.
Kan vi finna lugnet i just den här stunden som är har vi funnit livet självt.