Brådskan in i framtiden är i själva verket en brådska till ålderdomen och en brådska till livets slut
skrev jag i förra inlägget.
Det betyder inte att vi ska se bakåt eller vara rädda för framtiden.
Det som har varit har varit och det kan vi inte leva om, och att ångra det som varit är fullkomlig slöseri med tid och energi.
Vi är på väg framåt, och det är den enda riktning vi kan ha. Det är klart att vi kan backa också, men vi har inte ögon i nacken så det blir en kort färd och slutar knappast lyckligt.
Framtiden är inte skrämmande, den är oviss och spännande.
Det som varit vet människan något om, och det ger henne en känsla av trygghet. Det som är på väg vet hon inget om och det ger en känsla av otrygghet.
Därför försöker vi ibland rusa in i det okända för att förekomma det med det kända. När vi rusar in i något är vi inte närvarande här och nu, utan i praktiken tar vi det förflutna med oss och försöker anpassa det till de nya omständigheter som råder.
Framtiden är oviss och spännande, och framförallt är den ny. Det som kommer har inte varit förut. För att kunna möta framtiden i all dess nyhet och fräschhet behöver vi vara närvarande där vi är och ta ett steg i taget framåt.
Därför att framtiden kommer ett ögonblick i sänder, aldrig mera än så.
Oavsett om vi rusar framåt eller tar ett steg i taget kommer vi att nå samma slutdestination. Skillnaden ligger i vad vi ser under resans gång, där den som rusar framåt kommer att ha levt sitt liv som i ett tågspår, ett rakt spår mellan två destinationer, medan den som går långsamt får se och uppleva nya vyer varje dag.
Kommentera