Albert Einstein lär ha kommit fram till att det finns två saker som är gränslösa, universum och mänsklig dumhet. Och om det förstnämnda var han inte helt säker.
Ser vi på det offentliga rummet i dag, det rum som fylls av makten och media och deras tankar och idéer, bekräftas hans insikt, dumheten florerar som kanske aldrig förr.
Människan är mera intresserad av sagor än av verkligheten, och samhället är en källa full av sagor. Därför lever människan till största delen i en sagovärld, en väldigt liten och begränsad värld som stänger in henne i dumhet och ute från verkligheten.
Vi har byggt ett samhällssystem och ett utbildningssystem vars huvudsakliga uppgift är att få människor att sluta tänka själva och i stället underkasta sig systemet, bli klossar i dess maskineri.
Artificiell intelligens är ingenting nytt, det är något som samhället använt sig av under århundraden för att locka bort människor från den universella intelligens vi alla bär inom oss, och i stället få oss att agera som mänskliga robotar. Robotar som bara tar orders och uppfyller samhällets normer.
Vi är inte här för att vara robotar och slavar i ett system, vi är här för att uttrycka den intelligens som livet försett oss med. Att gå i andras fotspår, att låta andras tankar styra en, att inte tänka själv är att visa respektlöshet mot sig själv och framförallt mot livet.
Verkligheten kan endast komma till uttryck genom individen, genom oss själva. Vi kan inte gömma oss undan den i massan eller samhället. Förr eller senare når den i kapp oss i form av döden.
Vi föds till världen som individer och vi dör som individer, men vi försöker leva som en massa, följa i maktens och majoritetens fotspår. I ett sådant förfarande kan vi inte bli annat än slavar och robotar.
I den samhälleliga sagovärlden blir döden ett Damokles svärd som hänger över våra huvuden, och förhindrar oss att leva. Verkligheten befriar oss från denna börda, inte så att den tar bort döden men den tar bort rädslan för den. Endast i acceptans av döden kan vi börja leva.
Jag har levt ett oerhört rikt liv så här långt, och är inte rädd för döden, även om jag inte känner någon brådska att göra den sällskap. Om livet har lärt mig något är det att det är evigt, och att det vi kallar födelse och död enbart är ett sätt för det att förnya sig självt.
Med detta sagt kan det slutligen konstateras att allt trots allt är precis som det ska vara.
Sagovärlden är också en del av verkligheten, om än en mycket liten och begränsad del av den, och vi människor måste gå genom vissa faser för att hitta tillbaka till oss själva.
För det är från oss själva vår värld och hela vår tillvaro utgår.
Det är här visdomens källa finns, ingen annanstans.
Kommentera