Det är en fantastisk tid vi lever i.
Eller alla tider bär i och för sig sin egen fantastiskhet.
Men den här tiden som är…vi som är lite äldre har kunnat se hur verkligheten blivit allt mera virtuell, i stället för verklig. Eller? För verkligheten i sig kan naturligtvis aldrig bli virtuell. Den är alltid verklig.
Den var verklig för tiotusen år sedan, den är verklig i dag och den kommer att vara verklig om tiotusen år. Det kan ingenting förändra.
Men allt inom verkligheten förändras ständigt. Även du och jag.
Och världen. Världen förändras även den ständigt. Ibland snabbare, ibland långsammare.
Just nu är vi inne i en tid av stor förändring. Det har varit på gång under många år, men har eskalerat det senaste halvåret. Det är inte på grund av vad som händer i världen (virus eller annat), utan hur vi beter oss i och reagerar på de situationer som uppstår.
Mänsklighetens dumhet och dårskap bubblar med full kraft i dag. Varje gång man ska gå in på ett media, massmedia eller socialt media, får man dra flera djupa andetag för att vara redo för den våg man vet att man kommer att översköljas av.
Det är en sådan enorm ytlighet vi lever i denna tid som är. Dagens människa har ett överflöd av information och ytlig kunskap, men saknar nästan totalt sådana egenskaper som självinsikt, visdom, äkthet, förståelse av livet och det naturliga.
Hon guppar likt korken på ett metspö på ytan, utan att någonsin få kontakt med verklighetens djup. Det betyder att hon dras med vågorna vart än vinden för dem.
Vi lever i en tid av närmast totalt mörker inom mänskligheten. Så blir det naturligtvis för blinda människor kan inte välja åt sig annat än blinda ledare.
Och det handlar då inte om fysisk blindhet, utan om blindhet för tillvaron och verkligheten.
När vi bara följer andra, i deras fotspår och i deras tänkande, vet vi ingenting. Att ha blind tilltro till andra, utan att tänka själv, utan att bilda sig en egen uppfattning, innebär ofrånkomligen att man lever i mörker och dumhet. Det är det mest oansvariga man kan vara.
Man kan fråga sig var de vuxna människorna finns, för vuxenhet handlar inte enbart om att nå en viss ålder utan det handlar i första hand om att mogna som människa, att lära sig att tänka själv och att våga stå på sina egna ben.
För att låna ett citat av Maya Angelou;
De flesta människor blir inte vuxna, de åldras. De finner parkeringsplatser, hedrar sina kreditkort, gifter sig, får barn, och kallar det mognad. Vad det är, det är att åldras.
Små barn har ofta ett mera självständigt tänkande än vuxna, därför att de ännu inte är så indoktrinerade i att ”tänka rätt”, det vill säga i att följa den allmänna opinionen.
Samtidigt är allt det här precis som det ska vara, det kan inte vara på något annat sätt. Vi människor pendlar ständigt mellan dualiteter, mellan godhet och ondska, mellan ljus och mörker, mellan dumhet och visdom.
Ibland måste vi genomleva och genomgå dumheten och dårskapen för att nå bortom dessa och finna sanningen. Det är ju samtidigt så att det är när det är som mörkast som en ny gryning är på ingång.
Dumheten och dårskapen kommer till största delen från att vi gjort allt så konstgjort och komplicerat i dag. Trots all information och kunskap vet vi nästan ingenting, och det vi vet är väldigt begränsat och fragmenterat. Vi har ingen verkligt insikt om vare sig livet eller den helhet vi lever i. För allting är en del av den stora helheten, utan den insikten är allt mer eller mindre meningslöst.
Om människan var den högsta kraften i universum, i verkligheten, skulle det finnas all orsak till verklig rädsla, men människan är i det stora hela en väldigt liten och till största delen hjälplös varelse. Det finns en oerhört större och starkare kraft i tillvaron, i livet.
En livskraft, en intelligens, vi alla har tillgång till, men som vi inte kan nå genom någon annan än oss själva.
Visdom och verklig förståelse finns inte i ytlig kunskap, den finns i livskunskap, den finns i det naturliga och enkla.
Innerst inne i oss alla finns visdomens, den universella intelligensens, ljusets och kärlekens frö, eller sanningens frö om vi vill kalla det så. Vår guide i verkligheten. På någon nivå är vi medvetna om det, om vi bara tillåter oss att se inåt, att känna efter, och om vi slutar tro på myten om att det finns någon eller något ute i världen som kan ge oss trygghet.
Sanningen och verklig trygghet är inget vi kan hitta någonstans därute eller som någon kan ge oss, de är något vi bara kan hitta genom oss själva.
De finns i hjärtat hos var och en av oss.