Så flyktig denna vår tillvaro.
Allt det vi ser, allt det vi upplever, ett kort ögonblick, sedan över.
Gryningen väcker oss till en ny dag, som strax förbyts i skymning och natt
…följt av en ny gryning.
Så följer dygn på dygn.
Födelse, några år på jorden
…död.
Ett människoliv är lika flyktigt som en dagsländas, det bara varar några ögonblick längre i evighetens eviga lek.
Så flyktigt, så flyktigt, så flyktigt.
Men vem är det som är medveten om och ser denna flyktighet? Är den också flyktig?
Deprimerande!
Själva motsatsen till Fånga dagen.
Inte alls, det är samma sak. Det vill säga om vi med fånga dagen avser att ta vara på dagen då den är här.
Fånga dagen är egentligen ett ganska vanskligt begrepp, för det kan lätt uppfattas som att hålla fast vid dagen och det är en omöjlighet. Varje dag och varje stund kommer endast en gång och följs av nya dagar och nya stunder. Det finns inget som helst deprimerande i det, såvida vi inte försöker hålla fast i dagen eller stunden förstås.