Ingen kan förstå hur det har varit, stod det i ett mejl jag fick för någon dag sedan, angående vandringen.
Det är alldeles sant. Därför att…
…man måste själv ha gjort eller upplevt någonting för att verkligen förstå hur det är.
…de bilder vi målar upp om hur något ska bli ofta blir på ett helt annat sätt. Verkligheten har en tendens att leva sitt eget liv, och det finns så många faktorer under en resa som vi inte kan påverka.
…saker och ting förändras under en resas gång. Vi får nya erfarenheter och förändras själva och väljer därför att förändra en del saker.
…vi alla upplever saker och ting på vårt eget sätt. Jag har sett en del saker under vandringen. En annan människa som gjorde samma vandring skulle se helt andra saker. Ifall jag själv vandrade samma sträcka igen skulle det också vara en ny och unik vandring, därför att förutsättningarna skulle vara annorlunda.
…ingen kan gå in i en annan människas upplevelser och uppleva dem. Var och en upplever saker och ting på sitt eget sätt. Det är därför som flera människor som varit med om samma händelse alla har sin egen version av den.
Vi kan känna igen känslor hos andra människor, som glädje eller sorg, men vi kan aldrig uppleva dessa känslor utgående från den andra människan, enbart utgående från vår egen reaktion. Vi har alla vårt eget sätt att uppleva och bemöta både glädje och sorg, och andra känslor.
Eller enklare uttryckt, alla upplevelser är personliga.
De är baserade på vår bakgrund, våra livserfarenheter och vår livsfilosofi.
Resan håller på att närma sig slutet. Det återstår nu bara två nätter i Tyskland.
Just nu befinner jag mig i vargstaden Wolfsburg. Fast de enda vargar jag sett är de här två avbildade. Om man inte förstås räknar med stadens fotbollslag som efter en hård kamp slukade sina opponenter i kväll.
I morgon sluts cirkeln då jag återvänder till vandrarhemmet i Burg på Fehmarn, det ställe där jag tillbringade första natten i Tyskland.