I boken Konsten att njuta av livet berättar Lin Yutang en historia om en man som är missnöjd med tillvaron och träffar Gud och framför sina klagomål. Gud visar honom alla vackra blommor och växter, men mannen är fortfarande missnöjd. Då visar Gud honom alla djuren och livet i naturen, men mannen låter sig inte nöjas med det. Då visar Gud honom alla de stora haven och de vidsträckta landskapen, men mannen vill fortfarande ha något mera.
Då tröttnar Gud på mannen och säger, jag ska sända dig till helvetet, och skickar mannen till en lägenhet i staden.
Det är märkligt med människan. När många människor samlas på ett ställe borde det finnas mycket utrymme för social samvaro, men i själva verket är det tvärtom. I alla fall när antalet människor når över en viss gräns. Då förvandlas människan till en asocial varelse.
Det är det som händer när människor tränger ihop sig i storstäder. Människan är lika lite som djur ämnad att leva ihopträngd i burar.
Det har visat sig att djur som lever i för trånga utrymmen blir stressade. Den som besökt en storstad kan knappast ha undgått att lägga märke till hur stressade människorna är i den omgivningen.
Det jag vill ha sagt är egentligen att det är ganska skönt att bo på vandrarhem i mindre orter. Även om man bokar plats i ett flerbäddsrum får man för det mesta ha rummet för sig själv, och kan välja om man vill gå ut bland annat folk eller stanna inne och ta det lugnt.
Det är helt enkelt passligt mycket folk. Och det kan till och med finnas någon som är villig att prata med en. Det händer i stort sett aldrig i en storstad.
Det är lokalval i Tyskland den 11 september, och det har kommit upp valaffischer med smilande nunor och valbudskap. Det kunde lika gärna vara i Finland. Budskapen är desamma. Politik är politik vart man än kommer.
Var finns den som vågar komma med något nytt inom den branschen?
Efter de två dagarna med värme blev det i går kväll vid halv elva tiden åska och regn. Det var en synnerligen lämplig tidpunkt för den sortens naturaktiviteter. Lite regn hängde kvar i morse ännu, men det slutade ganska snabbt. I alla fall har det varit en svalare dag i dag.
Även i dag har vandringen gått längs Weser radweg, och förbi många små byar. Det är en stor kontrast till storstäderna. Här råder lugn, och människorna är mycket mindre stressade. Dessutom hälsar de på varandra.
En miss man gjort när man byggt den här vägen är att man dragit den utanför byarna i stället för genom dem. Det betyder att den ekonomiska aktiviteten i byarna blir mindre än om de resande hade passerat genom byarna. Åtminstone för mig som vandrare är det ett mycket större steg att avvika några hundra meter från vägen för att stanna på ett café än om det hade legat precis vid vägen.
I morgon fortsätter vandringen till Bodenfelde, där jag kommer att hälsa på en utflyttade Terjärvbo, Åsa, och stanna till på måndag morgon.
Det betyder att jag kommer att avvika från cykelvägen längs Weser i morgon.
Därför vill jag i dag passa på och fira den lugna och sköna omgivning som Weser radweg bjudit på de senaste två dagarna, och också utbringa en skål för alla små byar.
Leenden i samförstånd, med kompletta främlingar, det är nog Guds gåva till mänskligheten.
Det är det! En av Guds många gåvor 🙂
Ha ha! Helvetet i en liten lägenhet i stan, oerhört lustigt, i synnerhet som man åtnjuter friheten i att bo i Paradiset, raka motsatsen till lägenheten. Tack för det Universum. Och är medveten om att jag skulle bli galen om jag var tvungen att bo instängd i en lägenhet någon längre tid. Är fortfarande förstummad över den förfärade uppmaningen jag fick av Londonbon sedan x antal år: ”Vad du än gör, se aldrig folk i ögonen här på tunnelbanan. De kan överfalla dig.” Att inte få se någon i ögonen måste ju depravera folk. Och att aldrig bli sedd i ögonen. De mest minnesvärda mötena jag haft i London är de oväntade mötena med kompletta främlingar på tunnelbanan som liksom jag inte har visst/brytt sig om kodexen att aldrig se någon i ögonen. Kanske de varierande mötena har varit så värdefulla för att de har uppstått på de minst väntade och osannolika ställena och tvärt emot vad reglerna föreskriver: ”Prata aldrig med främlingar”. Ögonblick av samförstånd som varar någon minut och lämnar ett livslångt minne.
Tack Anette! Du har så rätt…som vanligt höll jag på att skriva 🙂 Och gjorde det också 🙂
Varje människa har ett behov av att bli sedd, storstadsbo eller landsbygdsbo. Att inte bli sedd och uppmärksammad är säkert en orsak till att många blir asociala.
Det är kul här när jag nu vandrat längs cykelvägar vid floderna Weser och Fulda i några dagar. Jag möter en hel del cyklister och nästan alla möter min blick och hälsar. Det finns undantag, men de är just undantag.
Kommer speciellt ihåg ett möte en regnig dag. Just ett sådant där ögonblick av samförstånd. Mitt i ösregnet mötte jag en cyklist och våra blickar möttes och båda log…ett leende i samförstånd.