Till sunnanvinden,
vackra orm, tack för att du ringlar ditt ljus om oss.
Tack för att du lär oss att lämna vår historia bakom oss
så som du lämnar ditt skinn när du vuxit till dig.
Lär oss att gå på jorden med respekt,
lär oss skönhetens väg.
Till västanvinden,
mamma jaguar, tack för att du skyddar vårt trygga rum,
tack för att du lär oss den fredliga vägen och ger oss mod att leva ärligt.
Tack för att du visar oss vägen bortom döden.
Till nordanvinden,
lilla kolibri, ni från gångna tider. Kom och värm era händer vid vår eld.
Tack för att ni viskar till oss i vinden. Tack för att ni lär oss att det
omöjliga är möjligt. Vi respekterar er som var före oss och de
som kommer efter oss, våra barns barn.
Till ostanvinden,
ståtliga örn, du som kommer från den uppgående solens riktning.
Tack för att du tar oss under dina vingars beskydd. Tack för att du visar
oss de berg vi kan bestiga och som vi knappt vågar drömma om.
Tack för att du lär oss flyga vinge vid vinge med Den Stora Anden.
Moder jord,
vi är här för att hela alla dina barn: stenfolket, växtfolket,
de med fyra ben, de med två, de med vingar, fenor, päls och många ben.
De som krälar och kryper. Alla våra relationer.
Tack för att du låter oss bo på dig och vila i din famn.
Fader sol,
farmor måne, till alla stjärnor. Du som är känd med tusen namn
och du som inte har något namn.
Tack för att du låter oss komma tillsammans
och sjunga livets sång och dansa livets dans med glädje.
Postaen är taggad jorden
Till vindarna, jorden och solen
Halvvägs till himmelen
Ovan molnen är himlen alltid blå, sjöng Björn Afzelius.
Flygplanet tar sats längs startbanan i ett regngrått och mörkt Helsingfors..stiger…stiger…passerar molnbanken.
Där ovanför möter solen oss och lyser och värmer upp kabinen.
Vi är halvvägs till himmelen.
Tidigare på dagen hade vi lämnat Jakobstad, med färre moln.
Jag älskar perspektivet, bilden som breder ut sig, när planet lämnar marken och stiger mot skyn.
Trots höjdrädslan är det fascinerande.
Det som verkar så stort när man befinner sig på marken blir pyttelitet.
Vägar och vattendrag lämnar streck som efter en penna i marken.
Sjöar blir vattenpölar.
Människan så liten att man borde ha mikroskop för att se henne.
Vidderna breder ut sig i det till synes oändliga.
Man får en helt annan uppfattning om planeten Jorden.
Dess skönhet framträder i all sin storhet.
Det blev flyga av i dag igen. Tack vare ett möte i Helsingfors.
För mig är att resa att vara hemma.
Det är klart att det förändras
Ibland förundrar sig människor över att saker och ting förändras så snabbt.
Det finns sju miljarder människor på den här planeten, och även om vi räknar bort de allra minsta spädbarnen och de åldringar och andra som är sängliggande blir det ändå kvar en väldigt stor summa aktiva människor.
Dessa många miljarder människor har varje dag tankar och idéer, de handlar och vandlar och har sig.
Det är en väldigt dynamisk och händelserik verklighet där ute.
Som i en myrstack fast i större skala.
Det är klart att saker och ting förändras. Det är precis som det ska vara.
Jordisk orgasm
Vår kultur lär oss att pengar kommer genom blod, svett och tårar. Vi ska så att säga hugga fram dem ur sten.
Genom den här tankegången förstör vi på många sätt både Jorden och oss själva.
Är det möjligt att i stället smeka fram det vi vill ha med kärlek och mjuka händer?
Jag vet inte, jag bara ställer frågan.
John F. Kennedy är bland mycket annat berömd för citatet;
Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.
Det här citatet kan vi använda i de flesta sammanhang. Vi kan till exempel säga; fråga inte vad andra människor kan göra för dig, fråga vad du kan göra för andra människor.
Eller; fråga inte vad Jorden kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Jorden.
Tänk om vi i stället för att hugga fram vår tillvaro ur sten kunde smeka fram den med kärlek.
Och inse att när vi behandlar Jorden med kärlek kommer den att ge oss kärlek tillbaka, och vi möts i en jordisk orgasm.
Evigt liv
Vem kan egentligen säga nej till allt bättre hälsa, ökad intelligens och evigt liv? Den frågan ställer tidningen Illustrerad Vetenskap som avslutning på en artikel om just dessa egenskaper.
Det är en amerikansk uppfinnare, Raymond Kurzweil, som förutspår att människan tack vare den teknologiska utvecklingen så småningom kommer att kunna leva för evigt.
Vi är i och för sig ganska många som redan tror på ett liv efter vandringen på jorden, så ur den synvinkeln är tanken på evigt liv verkligen ingen nyhet. Det nya är att han menar evigt liv på jorden.
Visst är det emellanåt kul här på jorden, men vill vi faktiskt stanna här för evigt? Evigheten är en väldigt lång tid.
Personligen är jag faktiskt mera nyfiken på att få reda på vad som sker efter livet på jorden.
Alla vill till himlen, men ingen vill dö, heter det. Jag är inte rädd för döden, även om jag är långt ifrån redo för den ännu. Eller säg hellre den andra sidan, för jag är övertygad om att det vi kallar döden bara är en övergång till nästa fas.
Tänk hur trångt det ska bli här om inte de gamla ger plats åt de nya. Den här planeten är ju redan överbefolkad, sägs det.
Fast det är väl meningen att en del ska flytta ut i rymden då kan man förmoda. Det finns ju redan långtgående planer för det.
Då blir det så att vi helt frivilligt åker upp i himlen, och då sätter det evigheten i ett helt annat perspektiv. För avstånden därute i rymden är enorma.
Annars har jag siktet inställt på 152 år. Då tror jag att jag ska vara mogen att gå vidare. Fast det är långt till den dagen, så det hinner hända mycket innan dess 🙂
Livets storhet (Episod 68)
Vandringen förde mig i dag på eftermiddagen ut på de stora vidderna. Där man kan se tiotals kilometer åt alla håll, och få enorma perspektiv på verkligheten.
Det är först då man inser hur stort livet egentligen är. Och ändå är det helt omöjligt att förstå hela dess omfattning.
Det är där ute bland de stora vidderna de stora tankarna kommer till en. Tankar om alltings storhet och oändlighet.
Där borta vid horisonten ser man hur jorden och himlen möts. Jorden som föder fram växtligheten, och himlen som döljer en evighet och en oändlighet som vi bara kan ana oss till.
Då vi i dag står och ser bort mot horisonten vet vi att allt fortsätter ännu därefter. Om man kunde titta hela varvet runt jorden skulle man kunna se sig själv där man står.
När man tänker på livets storhet borde man kanske känna sig liten. Men varför skulle man göra det? Låt dig i stället fascineras av att vara en del av allt det stora. För du är precis så stor som du känner dig.
Vandringen över vidderna slutade med att jag stod på ett krön och såg ner över Ober Mörlen. Det var en av de största upplevelserna hittills under vandringen. Där uppe på krönet kunde jag nästan nudda vid himlen, och när jag började gå nerför väggen kändes det faktiskt precis som om himmel och jord möttes precis där jag gick.
Väl framme i staden inser man hur trångt allt är. Inga storslagna perspektiv, bara väggar vart man än tittar. Fast jag älskar faktiskt städerna också 🙂 (vissa i alla fall)
Vandringen fortsatte ännu en bit till och dagens destination heter Bad Nauheim. Här har jag rum på ett pensionat och får igen tacka turistinformationen Brauns i Bodenfelde för det 🙂
Helt perfekt läge för vägen mot morgondagens destination Bad Homburg börjar 30 meter från dörren. Det borde bli en något kortare dag i morgon.
I dag vill jag fira de stora vidderna. De som ger upphov till de stora tankarna.