En historia.
***
Det var vår och en lärare sa till sina elever;
Jag såg någonting häromdagen och jag undrar om någon av er sett den, om ni vet vad det är så säg ingenting. Jag gick ut och såg den komma upp ur marken, ungefär tjugo centimeter hög, och på toppen av den var en liten rund boll av fjun, och om du blåste på den flög en hel galax av stjärnor ut. Hur såg den ut innan den lilla bollen av fjun fanns där?
En svarade;
Den var en liten gul blomma, som en solros, men väldigt liten.
Läraren fortsatte;
Och hur såg den ut innan det?
En liten flicka svarade;
Den var som ett litet grönt paraply, halvt stängd, med en gul rand synlig.
Läraren igen;
Ja, men hur såg den ut innan det?
En av eleverna svarade;
Den var en liten rosett av gröna blad som kom upp ur jorden.
Läraren;
Vet ni nu alla vad det är?
Eleverna ropade;
Maskros!
Läraren;
Har ni någonsin plockat maskrosor?
De flesta av dem nickade, men läraren sa;
Nej, ni kan inte plocka en maskros. Det är omöjligt. En maskros är allt det som ni nämnde, och ännu mera, så vad ni än plockade, fick ni endast ett fragment av det ena eller det andra. Ni kan inte plocka en maskros, därför att en maskros inte är någon sak. Den är en process och ett utförande. Och vet ni vad, allt är en process och ett utförande – även ni.
***
Allt är så mycket mera än det ser ut att vara. Och allt är i ständig förändring.
En maskros är inte bara den gula blomman, den är också den fjuniga bollen, de gröna bladen och rötterna under marken, och ännu mycket, mycket mera.
För betraktaren av den kan den vara en gul sol på gräsmattan eller ängen, eller så kan den vara ett ogräs. Men det har inget med maskrosen i sig själv att göra, det är helt och hållet betraktarens uppfattning.
Vi människor dömer och bedömer varandra och allt vi ser och hör, för det mesta baserat enbart på det ytliga.
Nästan aldrig ser vi någonting som det verkligen är, helheten av någonting, och vi betraktar så flyktigt och ser inte den ständiga förändring som sker överallt.
Allt har även en djupare dimension än det vi direkt uppfattar med våra sinnen.
Kommentera