Det händer emellanåt i den mänskliga världen att någon utför ett våldsdåd i större skala, eller att vi själva utsätts för något vi uppfattar som en orätt i mindre skala.
Sådana situationer leder lätt till att vi börjar se yttre fiender.
Däremot är det få som upptäcker den värsta fienden, den fiende som väcks i vårt inre.
Den fienden väcks då vi börjar tänka på hämnd, på att ge tillbaka med samma medel. Eller med något ännu värre.
Tanken på hämnd kan dock inte skada en yttre fiende lika mycket som den skadar en själv.
Den äter upp en inifrån, och den kan vara värre än någon fysisk åkomma.
Hämnd har aldrig varit något effektivt medel mot våld och oförrätter. Det är att sänka sig till människans lägsta nivå.
Om våld är ett av människans primitivaste sätt att uttrycka sig på, är hämnden ännu ett steg neråt i primitivitet.
Vi ska naturligtvis aldrig acceptera våld som uttryckssätt, men att besvara våld med våld är som att försöka släcka en brand med bensin.
Ibland kan det förvisso vara nödvändigt med våld, i rent självförsvarssyfte…
…men som hämnd skadar våldet en själv mera än det skadar den andra.
Människan är på många sätt sin egen värsta fiende, och har ännu inte insett att hämnd är ren och skär självdestruktivitet. Oavsett om den utförs i det stora eller i det lilla.
Kommentera