Vi kan säga jag vet inte ur två perspektiv.
Vi kan säga jag vet inte av ren okunskap och rent ointresse, eller…
…så kan vi säga jag vet inte som den högsta insikten av alla.
Jag vet inte är en högre insikt än jag vet.
Vi tror i dag att vi måste veta så mycket om allt möjligt, skaffa oss kunskap och information, vara allmänbildade.
Men det vi ”vet” är i allmänhet sådant vi tror oss veta. Det finns få saker som är som de ser ut att vara.
Den som verkligen vet är den som insett att ju mera man vet desto mindre vet man, därför att allt är så mycket djupare och bredare än vad vi kan förstå.
Vi behöver inte ens gå långt för att inse det här, det räcker att gå till sig själv i den här stunden. Knappast någon människa har ännu ens insett djupet av sig själv. Varenda stund erbjuder en möjlighet att lära sig något nytt om sig själv, därför att vi har aldrig tidigare upplevt den stund som är just nu.
När vi säger jag vet stänger vi dörren för verkligheten, för den är alltid ny och det som är just nu har aldrig varit förr. Om vi i stället säger ett nyfiket jag vet inte lämnar vi dörren öppen för verkligheten, för att låta det nya blomstra.