Människan är ett med verkligheten, och hennes känslor är som vädret.
Längst därinne bär vi en klarblå himmel, den lugna och stilla, den alltid närvarande bakgrunden.
Känslorna är som molnen som vandrar över himlen.
Ibland dyker det upp en liten molntuss, vi ser den men den bekymrar oss inte desto mera.
Vi vilar fortfarande i den stora blå himlen.
Snart får den lilla molntussen sällskap av fler moln.
Den bris som den lilla molntussen förde med sig växer till en mild vind, och vidare till blåst.
Fler moln kommer, nu skymmer de himlen.
Ett regn börjar falla, vi är ledsna, kanske sorgsna, deprimerade.
En annan dag blir det en riktig urladdning med åska och blixtar, ilskan eller hatet tar för en stund över hela vårt varande.
Det är inget fel på något av dessa, de hör alla till det mänskliga känslolivet.
De kraftiga urladdningarna är sällan långvariga, även om det kan vara väldigt intensiva.
Förr eller senare försvinner också regnmolnen, liksom molntussarna och himlen framträder igen klarblå.
Den fanns där hela tiden, i bakgrunden.
Väderfenomen kommer och går, men bakom dessa finns alltid himlen kvar.
Människans känslor kommer och går, men även inom oss finns det en klarblå himmel, en klarhet bortom alla känslofenomen.
Kommentera