Ingenting i världen skrämmer människan mera än verkligheten.
Rädslan att behöva möta sig själv och den här stunden är det som skrämmer oss mest av allt.
Vi gör allt för att smita ifrån den här stunden.
Vi smiter iväg
…till Tv:ns underhållningsprogram, det må sedan vara dokusåpor, sport eller något annat.
…till nyheternas värld, de ger oss en stunds engagemang i världshändelserna, globalt eller lokalt.
…till politik eller religion, vilka båda är utrymmen att gömma sig i, fårhjordar där man är en i mängden i stället för att vara sig själv.
…till drogernas verklighet, alkohol, tobak eller andra droger, allt är i grunden samma sak, de leder oss in i en annan värld, ibland munter, ibland tragisk.
…till välgörenhet, genom att engagera oss i andra kan vi glömma vår egen situation.
Vi kan smita ifrån verkligheten för längre eller kortare stunder, men förr eller senare kommer den ändå emot oss.
Om vi verkligen vill leva det här livet vi är en del av, och om vi vill vara lyckliga finns det ingen annan väg än att möta verkligheten där den är.
Här och nu.
Den är inte alltid vacker och den är inte alltid snäll, men den är det enda vi verkligen har.
Och den är den enda tid och den enda plats där vi kan möta oss själva och se vem vi är.
Det kan vara skrämmande, men om vi vågar gå in i det här mötet kan vi upptäcka att det aldrig har funnits en bättre tid eller en bättre plats.
Det här är verkligheten som den är just nu, och det här är jag som jag är just nu.
Det är varken bättre eller sämre än så här.