Kroppen är på plats, men tankarna är på någon helt annan plats eller upptagna med någon obetydlig detalj.
Jag var i dag på en snabbvisit till Helsingfors för att intervjua två personer. En stund efter att vi skilts åt slog det mig
…jag tog ingen bild!
Det är ett typiskt exempel på hur det går när man fastnar i huvudet, och inte är fullt närvarande i den stund och situation man befinner sig i. Jag befann mig där på platsen och till och med pratade med de andra, men var lika frånvarande som om jag befunnit mig på månen.
Första reaktionen när jag insåg misstaget var den typiska, att sjunka under golvet och försvinna.
Så småningom gav sig det ofrånkomliga till känna;
Du kan inte göra mera just nu. Det är bara att släppa det för stunden, invänta måndagen, och ringa och förklara läget.
Den här händelsen visar i alla fall hur viktigt det är att vi är närvarande med hela vårt väsen där vi är.
För att kunna vara det måste vi flytta fokus från huvudet till kroppens centrum. Det är bara från ett inre lugn som fokus kan komma, för när vi lämnar över ansvaret åt huvudet kommer det att dra oss iväg åt alla möjliga håll.
Huvudet sitter högst upp och är mest utsatt för väder och vind. Det drar iväg åt vilket håll det än blåser ifrån. Utan en inre förankring kommer det att leda oss än hit och än dit.
I ett evigt snurrande.
Kommentera