När jag sitter vid köksbordet ser jag på andra sidan vägen grannens stövarhund i sin löplina, och jag brukar tänka att den lever en mycket begränsad tillvaro. Den kan bara röra sig så långt som linan tillåter.
Det sägs att om man släpper ut en guldfisk som levt i en glasskål i havet kommer den att fortsätta simma i samma små cirklar som den gjorde i glasskålen. Jag vet inte om det är sant eller om det bara är ett påhitt av en begränsad mänsklig hjärna.
För faktum är att människan när hon lever utgående från hjärnan lever precis lika begränsat som hunden eller guldfisken.
Hon ser bara den verklighet hon är van att se, hon löper längs densamma linan dag ut och dag in eller simmar i desamma cirklarna som hon alltid gjort.
Först när hon bryter tänkandets och vanans bojor inser hon att verkligheten är ett oändligt utrymme att röra sig i. Och till skillnad från hundens löplina är människans lina enbart imaginär och hon kan ta sig loss när hon vill.
Det kräver bara en medvetenhet om möjligheten.