Ovan molnen är himlen alltid blå, sjöng Björn Afzelius.
Flygplanet tar sats längs startbanan i ett regngrått och mörkt Helsingfors..stiger…stiger…passerar molnbanken.
Där ovanför möter solen oss och lyser och värmer upp kabinen.
Vi är halvvägs till himmelen.
Tidigare på dagen hade vi lämnat Jakobstad, med färre moln.
Jag älskar perspektivet, bilden som breder ut sig, när planet lämnar marken och stiger mot skyn.
Trots höjdrädslan är det fascinerande.
Det som verkar så stort när man befinner sig på marken blir pyttelitet.
Vägar och vattendrag lämnar streck som efter en penna i marken.
Sjöar blir vattenpölar.
Människan så liten att man borde ha mikroskop för att se henne.
Vidderna breder ut sig i det till synes oändliga.
Man får en helt annan uppfattning om planeten Jorden.
Dess skönhet framträder i all sin storhet.
Det blev flyga av i dag igen. Tack vare ett möte i Helsingfors.
För mig är att resa att vara hemma.
Kommentera