Det blir en liten tillbakablick på vårt mänskliga ursprung i dag. Tillbaka till mänsklighetens vagga. Nio dagar i mänsklighetens vagga är för övrigt också titeln på en bok jag skrev efter ett besök i Nairobi för några år sedan. Ifall någon är intresserad av den boken kan ni gå in på kontaktsidan på bloggen och meddela ert intresse.
Ciceron för dagens text är Lasse Berg med boken Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro
Det jag har lärt mig av alla dessa resor och möten med några av världens främsta evolutionsforskare, är att vill man förstå något om vad det är för en konstig art vi är så måste man börja med att inse att allt intressant med människan har vuxit fram i Afrika. Det var där vi ställde oss på två ben. Vårt blodomlopp är gjort för ett liv i Afrika. Vårt hjärta bultar för Afrika. I denna stora tropiska gryta kokades det ena sortens förmänniska/apmänniska/hominin efter den andra fram under årmiljoner. Ett par dussin arter innan man fick fram en som hade en tillräckligt bra hjärna för att stämplas ”för export”.
För runt sextiotusen år sedan lämnade något hundratal Homo sapiens till slut Afrika. Alla nu levande människor utanför Afrika härstammar från denna lilla grupp som lämnade vår födelsekontinent i trakterna av Awashdalen. Vår tillvaro är ett resultat av deras längtan att se efter vad som fanns på andra sidan Bab-el-Mandebsundet, vilket lämpligt nog betyder Sorgesundet, mellan Afrikas horn och Jemen.
…
Det var en verkligt olycksalig idé, det där med att lämna vår födelsekontinent, det var ju så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv i det tropiska Afrika. I dess miljö skapades vår art liksom vårt släkte, och alla de andra förmänniskor som vi härstammar från i sammanlagt omkring en halv miljon generationer. Det är fortfarande så att får vi inte tillräckligt med den här sköna afrikanska solen så kan vår tallkottkörtel, som är tillverkad för afrikanska förhållanden, inte producera tillräckligt mycket melatonin, och då blir vi mindre välmående. Vi blir deprimerade av att vara borta från Afrika.
Det som har ändrats sedan vi lämnade vår födelsekontinent är framförallt sådant som är riktat mot klimat och väder. Hudfärgen till exempel måste bli ljusare på nordligare breddgrader för att vi skulle få tillräckligt med ljus för att tillverka det D-vitamin som gör det lättare att överleva där det är solfattigt.
…
Ändå är vår art i sin grundkonstruktion genetiskt enhetlig trots alla påfallande yttre skillnader mellan individer från olika delar av världen. Slutsatsen som ledande genetiker, som Svante Pääbo vid Max Planckinsitutet, drar är att det biologiskt sett inte finns några mänskliga raser. Vårt problem är snarare det motsatta. Att vi är så lika biologiskt sett beror på att vi är en mycket ung art, bara 200 000 år jämfört med mer normala däggdjursarter på ett par miljoner år. …Mänskligheten kan i samband med klimatförändringar vid flera tillfällen ha stått lika nära utrotning som bergsgorillorna i dag. Någon gång under perioden för 130 000-70 000 år sedan kan hela världsbefolkningen ha varit nere på bara 2 000 individer i samband med klimatförsämring i Afrika.
Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.
…
Sjungande och dansande lämnade vi Afrika i vår längtan efter det okända. Ut över världen spred sig utvandrarnas ättlingar. Men det var vad som hände sedan som ändrade allt. Storskalig jakt, jordbruk, bofast liv och så småningom städer, civilisation med allt det förde med sig.