I lördags medverkade jag i en volontärutbildning i egenskap av informatör.
Under dagen gjorde deltagarna (och även vi andra) en övning där vi skulle rita en livslinje och markera vart femte år, och sedan rita en kurva om livet var uppåt eller neråt.
För samtliga deltagare gick linjen i vågor ibland upp och ibland ner. Det är så livet är.
Jag kom att tänka på det här i samband med det nu pågående EM i fotboll. Det här med anledning av en kommentar på facebook efter Sveriges förlust i går kväll. Det handlade om hur det är ”vi” när det går bra men ”dom” när det går dåligt.
Det är lätt att vara supporter när det går bra för ett lag, men det är först i motgång som det står klart vem som är en äkta supporter. Det är den som finns där och stöder laget när det går dåligt.
På samma sätt är det med vänskap och kärlek. En äkta vän är den som finns där när livet är tungt, och sann kärlek kan bara mätas i motgångens stund.
Så när kärleksromaner slutar med att paret får varandra, slutar de egentligen där historien börjar.
För att återknyta till inledningen så mäts ens styrka som människa inte i topparna på livslinjen, utan i de perioder då linjen är i botten.
Precis som det är i förlustens stund som ett fotbollslags styrka mäts, och i krisens stund som kärlekens styrka mäts.
Och det är just dessa motgångens stunder som sållar ut de falska vännerna eller supportrarna från de äkta.