Det har varit lugnt och tyst här på FramStegen ett tag nu. Det beror till en del på att jag tappat kontakten med den kreativa ådran och lekfullheten, eller jag kanske inte riktigt har gett dem det utrymme de kräver.
Helt har kontakten med den kreativa ådran dock inte varit bruten, men det är snarare en annan sorts texter som legat i hågen på sistone.
Det är sådana texter som vill uttryckas i form av insändare, kanske kan de kallas världsliga texter. De handlar om världen, i stort eller smått.
De har dock förblivit outtryckta, därför att jag känner en viss tvekan inför dem. Det känns lite futtigt att hänga upp sig på mänsklig dårskap
…då vi lever mitt i ett universum som fungerar helt perfekt, med en sol som ger oss liv och energi och omgivna av luft att andas
…en obeskrivbar storhet
…alltihop givande oss ett liv att leva, en ofantlig gåva.
Allt detta fantastiska vi har tillgång till, och så gräver vi ner oss i skyttegravar och dårskap bara på grund av några begränsade tankar och idéer som snurrar i vårt huvud.
Det känns onekligen lite futtigt.
Kanske bättre att ge kreativiteten och lekfullheten utrymme och via dem vidga perspektiven bortom det futtiga till det verkliga.
För verkligheten är storslagen.
Kommentera