Små barn är modigare än vuxna.
Det lilla barnet har en sådan stark tro på sig själv, en sådan stark övertygelse att man ska kunna stå på sina egna ben.
Barnet stapplar och faller, slår sig, men ger inte upp och en dag bär benen. Jag kan stå och gå på egna ben.
Lyckan är total!
Det krävs ett stort mod av barnet för att våga ta det här steget, att lära sig att stå på benen. Det är ett medfött mod som barnet har, den naturliga drivkraften är så stark.
Ett mod och en drivkraft som vi någonstans tappar bort på väg mot vuxenheten.
Förvisso kan vuxna rent bokstavligt stå på benen, tack vare att man hade modet att våga som barn.
Men sedan vågar vi inte gå genom livet på dessa våra ben, i betydelsen av att våga stå för våra uppfattningar och vår sanning som oss själva.
I stället går vi genom livet stödjande oss på allehanda hjälpmedel, på fakta, på kunskap, på heliga eller oheliga skrifter, på auktoriteter, på yrkestitlar eller examenstitlar och så vidare, och så vidare.
Vad som helst bara jag inte behöver sätta mig själv i blöt.
De här stöden kan vara användbara emellanåt men de kan inte bära oss genom livet, utan förr eller senare måste vi våga släppa dem, lita på oss själva och stå på de egna ben vi är födda med.
Naturligtvis kommer vi att likt barnet stappla och falla, men det är just genom att stappla och falla och sedan stiga upp igen som vi blir stadigare på benen och lär oss att gå.
Vi är här för att gå genom livet på våra egna ben, skaffa vår egen förståelse, bilda vår egen uppfattning och finna vår egen sanning.
För det behöver vi återfinna barndomens mod.
Kommentera