Sätter mig på en buss i Rissne, Sundbyberg. Utan mål. Bara resa spontant, stiga av när jag känner för det, kanske byta till en annan buss. Som en lek. Lekfullhet är ju en av grundpelarna för den här bloggen.
Lekfullhet är dessutom livets essäns. Livet är en evig lek med födelse och död.
Det här spontana bussåkandet är möjligt därför att det i dessa tider av virus är gratis att åka buss i Stockholmsområdet. Man får ta vara på möjligheter när de erbjuds.
Ansvarslöst skulle någon kanske kalla sådant ”resande”, därför att det uppmanas till att man inte ska åka kollektivt (eller resa överhuvudtaget) på grund av viruset, men att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting kan knappast kallas ansvarslöst.
Det verkligt ansvarslösa är att bara tro och följa andra. Verkligt ansvar innebär att ta fullt ansvar för allt, inte för sin egen skull utan för det stora helas skull. Även om det innebär att gå emot det som allmänt anses som det rätta.
Befinner mig sedan ett par veckor tillbaka i Stockholm. Jag är glad att jag åkte hit, och får se att den bild som målas upp av Sverige som ett virussmittat samhälle i stort sett är lögn.
Det är ju verkligen inte så att var och varannan människa man möter på gatan här är smittad av viruset, vilket man kunde tro av det som framkommer via massmedia och i det offentliga rummet överlag.
Efter att ha upplevt det här på plats står det klart att beslutet att inte tillåta svenskar att komma in i Finland (och andra länder) inte i första hand är baserat på smittorisk, utan antingen på okunskap eller så är det ett politiskt beslut.
Det är bara ett av många exempel på hur förvrängt mycket av det här med viruset är. Det är till största delen en lek med siffror, där man använder dessa för att skapa rädsla.
Det skrivet utan att förringa viruset och dess effekter. Det är ingen tvekan om att människor både dör och lider i sviter av viruset och att vårdpersonal sliter hårt. Och det är klart att man ska vara försiktig, men samtidigt måste det också vara tillåtet att använda förnuftet och att ta ner det här på en rimlig nivå.
Man behöver inte ta till kanoner för att jaga myggor.
Vi måste kunna se på saker och ting nyktert, och inte låta oss berusas av rädsla vilket så många gör dessa dagar.
Massmedia och makthavare förser oss hela tiden med mera rädsla, men det är precis som med alkohol. Det är vi själva som dricker och gör oss berusade. Vi behöver inte dricka bara för att det finns alkohol, och vi behöver inte ta till oss all skrämselinformation bara för att den finns där.
Det här viruset finns och det drabbar människor, men som det ser ut i dag är det inte i första hand fysiskt det drabbar utan till kanske 90 procent sitter det i huvudet. Vi har fått viruset på hjärnan, och låter oss berusas av det.
Trots allt är risken att drabbas av viruset liten, till och med i Stockholm. Det kan se ut som många är drabbade när man bara kastar fram siffror, men ser man till hela befolkningen är det en mycket liten andel.
Och de allra flesta som är drabbade håller sig hemma, vilket också gör att det här med karantän kan ifrågasättas. Att friska människor ska vara i karantän är sjukt, att sjuka människor håller sig hemma är sunt. När de friska lever som vanligt (men tar hänsyn till viruset), och de sjuka håller sig hemma kan vår mänskliga gemenskap fortsätta fungera, vilket är en förutsättning för vårt välmående.
Naturligtvis innebär det en viss risk, men att vi ska kunna få en riskfri och virusfri värld är ren och skär utopi, helt utan verklighetsförankring. Att försöka undvika risker betyder inte att vi undviker riskerna, men det innebär med säkerhet att vi undviker livet. Livet innebär risker, det är ett obestridligt faktum.
Ska vi då inte lita på myndigheter och experter? Självfallet inte per automatik, de har rätt ibland, fel ibland. Det här är helt vanliga människor som lever i sina egna bubblor, precis som alla andra. En del lever i en större bubbla, andra i en mindre. Få är de som ser helheten, men utan medvetenhet om att allt är en del av något större kan vi aldrig nå verklig kunskap.
Vi måste lära oss att själva se och förstå skillnaden mellan sanning och falskhet, någon annan väg till hur vi ska kunna bilda oss en uppfattning finns inte.
Vi ska lita på våra medmänniskor, men när människor kommer i en maktposition har de en tendens att i första hand prioritera sin egen position, vilket är helt naturligt i en värld byggd på karriär och konkurrens. Få är de som är villiga att riskera den egna statusen till förmån för något större. Dessutom kan makten och sanningen inte växa på samma plats.
Trovärdighet är heller inget som sitter i en roll eller i en titel, utan det är något man måste förtjäna. Det är bara det att hela vårt samhällssystem är uppbyggt på att vi ska tro på auktoriteter och hålla dessa i handen, i stället för att skaffa oss verklig kunskap och stå på våra egna ben.
För att kunna förstå saker och ting måste vi lämna rädslans berusning, och se med nykterhetens ögon.
Det kan vi inte göra så länge vi har viruset på hjärnan, och låter vårt tänkande och förnuft förblindas av det. Vi måste börja med att rensa ut det därifrån för att kunna se klart, och det är något vi måste göra själva. Det kan ingen annan göra åt oss. Ju mera klarhet vi har i vår syn på saker och ting desto mindre rädsla kommer vi att ha för dessa. Rädslan föds ur okunskap.
Slutligen ber jag ingen tro på mig, för det skulle vara lika dumt som att tro på någon annan. Vi kan inte bygga en hållbar tillvaro på tro, endast på insikt och förståelse.
Kommentera