Den första rubriken som dök upp när den här texten började leka i hågen var; Den stora kärlekstragedin.
För det är i stort sett vad den mänskliga världen är. En kärlekstragedi.
Vi föds som kärleksfulla varelser, ingen föds med rädsla eller hat i hjärtat.
Men redan i tidiga år leds vi bort från kärleken.
Vi får lära oss att vi måste bli någonting, att vi är här för att vara till nytta, inte för att älska.
Vi får lära oss att hjärnan och tänkandet är det som ska leda oss i livet, inte hjärtat och kärleken.
Så är det naturligtvis i ett teknologiskt och nyttotänkande samhälle. Där blir kärleken en bisak. En lyx som få har tid och råd med.
Det här gör människor svaga, därför att kärleken är en av människans största styrkor. En människa som älskar är orädd, kan göra nästan vad som helst.
Ju mindre kärlek en människa har desto svagare blir hon. I den här svagheten är hon lätt att manipulera och utnyttja.
Det här är en tragedi som får ödesdigra konsekvenser, både för oss som individer och för hela den här jorden vi bor på.
Människor liksom den övriga naturen blir reducerade till resurser som finns till enbart för att hålla igång samhällsmaskinen. Det är en väg som ofrånkomligen leder rakt ner i avgrunden.
Vi måste inse att vi inte är produkter att utnyttjas av en nyttotänkande värld, utan vi är barn av en älskande kraft, livet självt.
Det är i kärleken som vår styrka ligger, utan den är vi ingenting.
Vi måste våga älska, låta kärleken vara vår vägledare. Det är den som gör oss starka.
Kommentera