Hela livet är här och nu. Hela livet. Inte en del av det, utan hela.
Alla dessa mål vi sätter upp, det är som att försöka nå horisonten. Det enda vi gör är att köra slut på oss själva, utan att komma ett enda steg närmare det mål vi strävar efter.
Vi kommer aldrig i mål, därför att så länge vi jagar mål kommer varje målgång att skapa ett nytt mål.
Det är en evig strävan att nå något som inte kan nås.
Alla drömmar, allt hopp, alla begär, de finns i en annan tid, i en tid som inte existerar.
Det finns bara ett enda mål, och det målet är den här stunden.
Om vi kan komma hit där vi är, vara närvarande här och nu, har vi nått livets högsta punkt.
Hur ska vi kunna nå högre än så? Därför att det är här hela livet finns. Det finns inget annat liv än det som är här och nu.
Det här är ingen teori, utan ren och skär verklighet, men vi är så mycket kunnigare på att teoretisera om livet än på att leva det.
Därför upplever vi livet snarare som en dålig dröm än som den fantastiska verklighet det är.