Tiden rusar i väg, säger vi, och ju äldre vi blir desto snabbare verkar den gå.
Det här är naturligtvis en illusion.
Tiden håller alltid samma fart, det är vi som rusar.
En stor orsak till att det känns som om det är tiden som springer ifrån oss finns beskriven i den här passagen från förra texten.
Den enda plats vi kan komma i kontakt med denna kraft är den här stunden, genom att vara närvarande där vi fysiskt befinner oss just nu. Och inte låta tankarna och känslorna leda oss i väg till alla möjliga andra platser.
Vi är i stort sett aldrig närvarande i den stund som är just nu, utan vi är upptagna av tankar på något i framtiden eller av tankar på något som varit. Därmed missar vi livet.
Livet finns ingen annanstans än i den här stunden. Det här är en av de enklaste sanningar som finns, och samtidigt en av de svåraste att leva efter.
Det är inte tiden eller livet som springer ifrån oss, det är vi som lever största delen av våra liv frånvarande från livet. Och det verkar som vi gör det mer och mer när vi blir äldre, barn och unga har ännu förmågan att vara närvarande och uppleva varje stund som den kommer.
Vi vuxna rusar än hit och än dit. Varje dag som går blir vår kropp äldre och döden kommer ett steg närmare, och det finns så mycket vi vill hinna med och så många åtaganden vi har att uppfylla. Därför börjar vi jaga saker och ting med ännu större intensitet, och inser inte att det här i själva verket bara stjäl mer tid och liv av oss.
Vi kan kanske inte helt stanna tiden, men det vi kan göra är att vara mera närvarande i den plats och stund där vi fysiskt befinner oss, med andra ord vara mera närvarande i livet. Och följa dess naturliga rytm.
Det gör att vi får uppleva både mera tid och mera liv.
Det är en konst, en levnadskonst.
Kommentera