Kom att tänka på en bok som står i bokhyllan och som det är några år sedan jag läste, Det ofullkomliga djuret, av Göran Burenhult, som i korthet handlar om människans utveckling och liv och leverne.
Orsaken till att tankarna gick till den här boken var en text om hur vi människor i vår strävan efter perfektion dömer både oss själva och andra, i stället för att inse och acceptera vår ofullkomlighet.
För vi är ofullkomliga, och det är inget fel i det, utan det är precis som det ska vara. Det är det som också titeln på nya boken Helt perfekt syftar på.
Tron att vi måste vara perfekta är en ren lögn och leder oss in i en känsla av nedstämdhet och misslyckande.
Vi behöver lära oss att acceptera att vi är den vi är. Det är inte ens möjligt att misslyckas som människa, det är en ren illusion. Det är möjligt för oss att begå misstag, och att gå vilse i livet men dessa är inte misslyckanden i sig själva, utan de blir misslyckanden endast om vi ser dem som sådana.
Ifall vi i stället ser misstag och att gå vilse som naturliga delar av vad det innebär att vara människa kan vi acceptera dem som delar av livets lärdomar för oss.
För övrigt är det här med att begå misstag och gå vilse på livets väg något som kännetecknar just människan. Vi är på samma gång det längst utvecklade djuret och det mest ofullkomliga djuret.
Säkert kan andra djur också i viss mån begå misstag, men inte alls i samma utsträckning som människan. Därför att deras naturliga väg genom livet är mera självklar.
Som av en händelse kom det här citatet från en shaman i Honduras förbi (förmedlat av Nick Polizzi, som jag lånat av även tidigare).
En hjort vet att den är en hjort. Den har inga inre konflikter gällande sitt förflutna, sitt syfte, sina behov eller sitt öde. Den lever i stunden och är alltid 100 %:igt rådig, minut för minut, med sina sinnen fullkomligt skarpa, sitt fokus rent och befriat.
Människan har i stor utsträckning tappat kontakten med sin naturliga väg i livet.
Det här beror till största delen på vår förmåga till tänkande. Tänkandet kan, om vi har kontakt med våra tankar, vara ett fantastiskt verktyg, men det är samtidigt, om vi låter tankarna dra oss iväg, det som kan leda oss bort från vår naturlighet.
Vårt tänkande kan tillåta oss att nå en nivå som andra djur inte kan nå, men det kan också få oss att gå vilse på ett sätt som andra djur inte riskerar att göra.
Vår koppling till naturen har inte så mycket med tänkande att göra, det är snarare en upplevelse, en gemenskap som uppstår från vårt inre. Gemenskapen med naturen och med vårt naturliga jag bygger på något mycket djupare än det vanliga tänkandet.
Att vara människa kan vara både en välsignelse och en förbannelse, det beror helt på vad vi gör det till.
I strävan efter perfektion finns förbannelsen. Välsignelsen ligger i acceptansen av vår ofullkomlighet.
Det betyder naturligtvis inte att vi ska sluta göra (eller snarare vara) vårt bästa, för det är bara genom att vara det bästa vi kan i varje stund som vi har möjlighet att finna vår naturliga väg i livet.