Jag har den senaste tiden ofta gått ut på kvällspromenad i mörkret, bortom vägbelysningen, för det mesta på landsvägen, ibland på någon skogsväg.
Hur vågar du gå i mörkret, frågar någon ibland.
Den allra största faran med att vandra i mörkret här, det är de bilar som kör på landsvägen ifall jag vandrar längs den.
I övrigt är det samma omgivningar som att vandra i dagsljus, de bara syns lite sämre.
Det är en ganska skön känsla att vandra i mörker, för det är som om allt skulle vara lite närmare, lite tätare, träden kommer lite närmare och himlen kommer lite närmare.
Naturligtvis har det betydelse var man befinner sig också, för det finns förstås platser som är farligare i mörker, men nu talar jag om mörker rent allmänt.
Mörker är något som människor ofta har ett visst obehag för, en annan sådan sak är ensamhet.
Hur ska vi kunna bli bekväma med mörkret om vi aldrig vågar gå ut och möta det?
Hur ska vi kunna bli bekväma med ensamheten om vi aldrig är ensamma?
Varken mörkret eller ensamheten är i sig själva farliga.
Båda är helt naturliga aspekter av tillvaron.
Att lära känna dem får oss att växa som människor.
Kommentera