När man vet att man kör genom livet med handbromsen på, och den på något vis har fastnat och man inte får den att lossna.
Det är som att…jag vet inte vad…det är bara vetskapen om att det finns så mycket mera att få ut, men bromsen ligger på och den mesta effekten hålls instängd.
Det här är inget ovanligt heller, de flesta människor kör genom livet med handbromsen på. Många kanske inte är medvetna om det, men den dagen man blir medveten kan det här bli väldigt påtagligt.
Kanske är det för att något inom en börjar brinna på grund av överhettningen.
Ett av de tydligaste sätten att se att man kör med handbromsen på är att inse att man låter andra människors åsikter vara det som styr ens fart. Det är en mycket effektiv broms.
Knappast någonting begränsar oss så mycket i vårt liv som behovet av att bli godkända av andra.
Och de godkänner oss aldrig som vi vill, annat än möjligen under korta stunder.
Det här ger oss en sådan smärta, jag vill bli älskad, men ingen älskar mig som jag vill. Det enkla faktumet är att ingen kan älska dig som du vill, ingen annan än livet självt.
Livet älskar dig, men du måste älska dig själv så som livet skapat dig för att uppleva den kärleken.
Jag har så mycket egen erfarenhet av det här att söka godkännande hos andra, jag vet hur mycket inre smärta det framkallar, och jag vet hur mycket av ens livsenergi som går till spillo. Det är något av det mest hopplösa och självplågande vi kan ägna oss åt.
Hur ska de andra ens kunna godkänna oss? De har inte godkänt sig själva, och är i sin tur fullt upptagna med att söka godkännande hos andra för egen del.
Och alla springer omkring och ”säger” se mig, se mig, se mig. Godkänn mig! När det enda stället vi kan finna verkligt och hållbart godkännande är hos oss själva. Hur ska en människa som inte godkänt sig själv kunna ge något äkta godkännande till en annan?
Vi är beroende av andra människor, men ändå ligger vår frihet i att göra oss oberoende av dem. Oberoende i den meningen att vi inte kan hänga upp vårt liv på andras godkännande.
Det viktigaste vi kan göra är att arbeta med vår egen handbroms, för att få den att lossna, med andra ord bekräfta och godkänna oss själva sådana vi är, inte sådana som vi vill att andra ska se oss.
För om vi kan lossa på vår egen handbroms kan vi kanske hjälpa andra att också lossa sin.
Vi har så mycket inom oss, hela livets energi, och när vi inte får ut den här energin kan den till slut bli så påtaglig att den nästan tränger ut.
Det finns ett välkänt citat av Anais Nin som på ett sätt beskriver det här;
Och den dagen kom när risken att förbli instängd i en knopp var mera smärtsam än risken som krävdes för att blomstra.
Det här är inte en dränerande energi, utan en upplyftande energi, och en energi som måste få komma till fritt uttryck för att vi ska kunna leva vårt liv fullt ut. Det kan den bara göra om vi lossar på vår handbroms, på vårt behov av andras godkännande
…och vågar vara den vi innerst inne är.
Det är inte nödvändigtvis någon enkel sak att få en fastnad handbroms att lossna, även om vi skulle vara medvetna om att den ligger på, men den allra första förutsättningen är ändå att bli medveten om det.
Kommentera